VO foo. ME 2 som utmärka flere af hans komedier. Ur en samling sådana noveller, utgifven under den gemensafoma titeln : Tonadillas, meddela vi följande berättelse; JUDITH ELLER OPERALOGEN. I. Hvad det är en skön teater, den operan, — jag talar icke nu om det underbara den utvecklar för våra ögon, om Taglionis behag, Elsslers magiska tjusningskraft, Nourrits väldiga talang, denna den lyriska tragediens Talma; jag talar icke om Meyerbeer, Tysklands ära, om Åuber, den förste af våra tonsättare, cm ban icke hade den olyckan att vara vår landsman. Jag lemnar å sido de viilande dekorationerna, kostymerna och dansen; än en gång, jag talar icke om sjeliva teatern, endast om salongen. Denna erbjuder ett h lt annorlunda brokigt, kuriöst, behagligt, koketterande, briljant skådespel. Kasta en blick orckring er, och om ni denna afton har ledighet och är vid godt lynne, om ni icke på börtspekulationer förlorat edra penningar, om pi icke baft någon obehaglig tvist på ert embetsrum, om cn mätress icke bedragit er, om er fru icke grälat, om ni intagit en aplitlig middag i sällskop med bell espris eller heldre med vänner, tag en orkesterplats på eperan, vänd er med lorgnetten icke inåt kulisserna, utan åt amfiteatern, raderna, men framför allt åt första raden . . . . hvilka pikanta varierande tablåer, hvilka scener ur komedien, ja, till och med ur sjelfva dramer! En afton — m jag mins rätt var det mot slutet af år 1831 — dansade m:ll Taglioni; huset var fullt; de nyfikna åskådarne uppklätfrade på gkaliar och fyllnadstaburetter, hvilka orkestervaktmästarne för några sous beräget anskaffat, formerade ett slags förskansningar eller barrikader, som jag hade mycken möda att genombiyta midt under den fred och tystnad, som rådde bland amatörerne, hvilkas nöje jag störde, ty då m:ll Taglioni dansar är mar icke allenast öga — man är äfven öra. Man Jyssnar: Cet ser verkligen ut som ögonen icke voro tillräeklige att beundra! Jag fann mig så-. fedes i förlägenbet för min person, nedträngd bakom några vänner, som der stött tillsammans, men, sjelfve hopklämde, icke kunde skäffa mig någon plats, då en ung men tilibjöd mig sin, hvilken jsg, som ri väl kan förstå, nekade anfaga, emedan jag icke ville beröfva horom nöjet att beqvämt jouera af sitt spektakel. — Ni beröfvar mig ingenting, sade han, jag skall just gå min väg. — Jag emottog då med tacksamhet platsen, och min artige granne; skulle aflägsna sig, då ban i deisamma kastar eh afskedsblick öfver salongen, stannar ett ögorblick liksom för att söka någon med ögo-) nen. Hastigt derpå nedsjucker hän i ett drömmande tillstånd och tänker icke mer på att gå. Han hade ganska rätt, då han sade att jag icke hindrade honom att njuta skådespelet; ty ned ryggen vänd åt scenen hvarken såg eller hörde han, utan tycktes helt och billet hafva glömt hvar han befann sig. Jag Började då betrakta honom. Det är omöjligt att se ett ansigte mera skönt, mer! uttrycksfullt, mer eget. Klädd meden ele-: nt enkelhet, ötmärkte allt i hans maner dtk häns rhinsta gester en ädelhet, ett comme il faut, och en god smak. Han tycktes vara mellan tjugufem och tjuguåtta år; hans svartbruna ögon voro stärdigt fästade på en fondloge på andra raden, den han betraktade med uttyck af ouförklarlig sorg och förtviflan. Ofiviligt vände jag mina ögon mot derna loge och fann den tom. Han väntade någon, som icke Korimit, fade jag till mig sjelf; Hön War mankerat . . . eller är hon sjuk; eller bar en svartsjuk man hindrat henne ati gå . . Han är här .. . han väntar henne . . . Stackars olycklige! . . Jag väntade som han; jag bekiagade honom; jag ville hafva gifvit allt, för alt se logedörren öppna sig. Spektaklet var nästan slut, och under två, tre scener, då de förnämsta sujetterne icke dansade längre, könverserades nöstan högt; man talade om Robert le diable, som då var under öfniog och om några dagar skulle gifvas; mina vänner gjorde mig frågor om musiken, j