VO foo. ME 2
som utmärka flere af hans komedier. Ur en
samling sådana noveller, utgifven under den ge-
mensafoma titeln : Tonadillas, meddela vi föl-
jande berättelse;
JUDITH ELLER OPERALOGEN.
I.
Hvad det är en skön teater, den operan, —
jag talar icke nu om det underbara den ut-
vecklar för våra ögon, om Taglionis behag,
Elsslers magiska tjusningskraft, Nourrits väl-
diga talang, denna den lyriska tragediens Talma;
jag talar icke om Meyerbeer, Tysklands ära,
om Åuber, den förste af våra tonsättare, cm
ban icke hade den olyckan att vara vår lands-
man. Jag lemnar å sido de viilande dekora-
tionerna, kostymerna och dansen; än en gång,
jag talar icke om sjeliva teatern, endast om
salongen.
Denna erbjuder ett h lt annorlunda brokigt,
kuriöst, behagligt, koketterande, briljant skåde-
spel. Kasta en blick orckring er, och om ni
denna afton har ledighet och är vid godt lynne,
om ni icke på börtspekulationer förlorat edra
penningar, om pi icke baft någon obehaglig
tvist på ert embetsrum, om cn mätress icke
bedragit er, om er fru icke grälat, om ni in-
tagit en aplitlig middag i sällskop med bell
espris eller heldre med vänner, tag en orkester-
plats på eperan, vänd er med lorgnetten icke
inåt kulisserna, utan åt amfiteatern, raderna,
men framför allt åt första raden . . . . hvilka
pikanta varierande tablåer, hvilka scener ur
komedien, ja, till och med ur sjelfva dramer!
En afton — m jag mins rätt var det mot
slutet af år 1831 — dansade m:ll Taglioni;
huset var fullt; de nyfikna åskådarne uppklät-
frade på gkaliar och fyllnadstaburetter, hvilka
orkestervaktmästarne för några sous beräget
anskaffat, formerade ett slags förskansningar el-
ler barrikader, som jag hade mycken möda att
genombiyta midt under den fred och tystnad,
som rådde bland amatörerne, hvilkas nöje jag
störde, ty då m:ll Taglioni dansar är mar icke
allenast öga — man är äfven öra. Man Jyss-
nar: Cet ser verkligen ut som ögonen icke
voro tillräeklige att beundra! Jag fann mig så-.
fedes i förlägenbet för min person, nedträngd
bakom några vänner, som der stött tillsammans,
men, sjelfve hopklämde, icke kunde skäffa mig
någon plats, då en ung men tilibjöd mig sin,
hvilken jsg, som ri väl kan förstå, nekade an-
faga, emedan jag icke ville beröfva horom nö-
jet att beqvämt jouera af sitt spektakel. — Ni
beröfvar mig ingenting, sade han, jag skall
just gå min väg. — Jag emottog då med
tacksamhet platsen, och min artige granne;
skulle aflägsna sig, då ban i deisamma kastar
eh afskedsblick öfver salongen, stannar ett ö-
gorblick liksom för att söka någon med ögo-)
nen. Hastigt derpå nedsjucker hän i ett dröm-
mande tillstånd och tänker icke mer på att gå.
Han hade ganska rätt, då han sade att jag icke
hindrade honom att njuta skådespelet; ty ned
ryggen vänd åt scenen hvarken såg eller hörde
han, utan tycktes helt och billet hafva glömt
hvar han befann sig.
Jag Började då betrakta honom. Det är
omöjligt att se ett ansigte mera skönt, mer!
uttrycksfullt, mer eget. Klädd med- en ele-:
nt enkelhet, ötmärkte allt i hans maner
dtk häns rhinsta gester en ädelhet, ett com-
me il faut, och en god smak. Han tycktes
vara mellan tjugufem och tjuguåtta år; hans
svartbruna ögon voro stärdigt fästade på en
fondloge på andra raden, den han betraktade
med uttyck af ouförklarlig sorg och förtviflan.
Ofiviligt vände jag mina ögon mot derna loge
och fann den tom. Han väntade någon, som
icke Korimit, fade jag till mig sjelf; Hön War
mankerat . . . eller är hon sjuk; eller bar en
svartsjuk man hindrat henne ati gå . . Han
är här .. . han väntar henne . . . Stac-
kars olycklige! - . . Jag väntade som han;
jag bekiagade honom; jag ville hafva gifvit allt,
för alt se logedörren öppna sig.
Spektaklet var nästan slut, och under två,
tre scener, då de förnämsta sujetterne icke dan-
sade längre, könverserades nöstan högt; man
talade om Robert le diable, som då var un-
der öfniog och om några dagar skulle gifvas;
mina vänner gjorde mig frågor om musiken,
j