icke trupperne måtte blifva för mycket bekanta
i qvarteren, och tjenstenitet, i händelse det vid
tilifälle skulle påkallas, lida något mehn af hvad
man i Frankrike kallar Pinteret bourgeois, eller
borgerligt intresse, hviket är något annat än
intresse å 6 procent. Önskiigt vore imedler-
tid, om Vederbörande, Herrar Kanslerer inbe-
gripne, kunde höra, hvad rotehållarne om sjelfva
militärbefälet i landsorterne yttra om dessa kom-
menderingar, hvilka det sannolikt blir lika myc-
ket skäl att låta fortfara ännu några år, som
månader.
En annan fråga är, huruvida militärbevakningar
och vapenstyrkan i längden blifva ett verksamt
eller tillrackligt medel mot opinionen, och om
icke erfarenheten visat, att denna, när den bun-
nit en viss konsistess, merändels till slut be-
håller segern. Visserligen gifves det ett annat
medel, som vid sådama tillfillen är ofelbart, för
ati vinna det åsyftade lugnet; men dertill spör-
jas här annu inga tecken. Vi sågo för några år
sedan, huru Hertigen af Weliington, ehuru nyss
förgudad af engelska nationen såsom tidehvarf-
vets hjelte, för segern efver Napoleon, sedan ban
blifvit PremidrMinister gjorde sig så hatad bland
samma folk genom sina Torygrundsatser, d: v.
s. en oberägenhet emot reformen, ungefär så-
dan, som hos våra högsta embetsmäns, ctt han
sällan kunde fara ut på gatan utan att få sina
vagnpsfönster inslagna, likasom rutorna i hans pa-
lats ofta blefvo det, Äfven der var det endas
pojkar och matroser, eller mobben, som kasta-
de stenarne; men deras råa opiniongyttring var
likväl ett betydelsefullt tecken tillett allmänt och
djupt missnöje hos folket med den riktning, sty
relsen tagit under hans hand, och ett bevis at
hans grundsatter voro så antinationella, att äf-
ven den stora massan hade börjat inse deras
våda för frihetens sak, Hvad gjorde då Hert-
gen af Wellington? Drog han, för sin och
sin familjs säkerhet trupper kring sitt palats?
N:j, han tog ett klokare parti; ty han såg, hvad
klockan var slagen, resignerade och afgick ifrån
sin höga plats, sedan han likväl först, för at
lugna sinnena, gjort en vigtig koncession å!
folket uti den katolska emancipationen.
Det torde invändas, att sådanader afsäg elser
väl må vara brukliga i England, men icke :
Sverge, der den, som en gång fått ett hög!
embete, merändels gjort det till sin första re-
gel att, hända hvad som hända vill, sitta qvar
till döddagar; men att motsatsen likväl icke är
någon omöjlighet, visar ju Friherre Sprengtpor-
tens exempel, som, fastän uppburen af allmän
aktniovg och tillgifvenhet hos den kommyn, öf-
ver hvilken han var satt till styresman, likväl
hade den takten att afgå, när han fann sig icke
kunna tjena konungen och fsderneslandet på
samima gång, så som har önskade. Huru myc-
ket mera skål hade icke de båda kanslererne
att följa hans exempel! Det kunde åtminstone
vara skäl alt försöka, om sådant icke vore ett
både mindre obehagligt och för det allmänna
mindre dyrt sätt att bidraga till lugnets bibe-
hållande.