vit I vaUu HS at hade - ed ua Plal-d JUVE RAT RUT) alt
det icke var min skull, utan att de återfört
mig emot min vilja. Härvid såg jag en af man-
skapet, som vinkade åt mig. Då jag trodde,
att detta kunde vara någon, som kände igen
och ville bjelpa mig, gick jag med honom ut
i förstugan; men js:g hade ej förr hunnit dit,
än jag fick! en mängd örfilar, så att mössan
föll af mig. Om också icke något vitne fanns,
som kan intyga detta, mer än det närvarande:
manskapet, så vågar jag likväl tro, att desse,
om de blifva på ed afhörde, icke skola neka
detta förhållande, heldst min mening icke är
någon avnan, än att man må se, det jag icke
undandolt något, hvarken å ena eller andra si-
dan, utan velat hålla mig vid sannivgen, Då jag
huvnit på gården, kastades mössan, som under
örfilandet fallit af hufvudet, efter mig och först
denna gång, sedan jag åter hunnit ut ur vak-
ten, lyckades det mig att komma andan, utan
vidare förföljelser,.
Danielssons egentliga motparter, sergeanmten
G. Öhrstedt samt gardisterne Nyman och Lind-
vall, fiogo sedermera afgifva sina berättelser.
Den sistnämnde, eller gardisten Lindvall, an-
förde: att han, vid ifrågavarande tillfälle, jemte sin
kamrat, Nyman, ione på gården emellan stor-
kyrkan och börsen stått och samtalat med en
flicka, då Danielsson, som passerat förbi, stad-
nat och till gardisterne ropat ahalt ; att Lind-
j vall i anledning deraf yttrat till Danielsson,
jatt han skulle låta bli sådant, då Danielsson
utbrast, såsom orden follo: uakta er, sakra-
menskade gardistslokar. Jag känner Excellencen
Brahe och skall skaffa er fem och tjuga arspry-
ge , hvilka yttranden fsrefallit Lindvall högst
sårande , hvarföre han tillsagt Danielsson att
komma med in i vakten; att Danielsson i bör-
jan vägrat folja, men då Lindvall fattat honom
i kragen, hade han yttrat: släpp mig så skall
jag gå med, hvarefter de alla tre foljts åt till
vakten, utan att hvarken Lindvall eller Nyman
blottat sin sabel, eller emot Danielsson utöfvat
det ringaste våld; tilläggande Lindvall, att han,
som berörde dag varit kommenderad såsom or-
donnans hos Hans Kongl. Högbet Kronpriasen,
icke vidare uppehållit sig i vakten, utan, efter
att hafva rapporierat händelsen till vaktbafvande
Underofficeraren, Sergeanten Öhrstedt, och se-
dan Sergeanten låtit. Danielsson bortgå, jemväl
förfogat sig derifrån, så att Lindvall ej hade
sig bekant, hvad sedermera må hafva förefallit
Gardisten Nyman instäfnde i Lindrsalls upp-
gift, att kyparen Danielsson inae på kyrkogår-
den kallat dem ugardistslokar,, och lofvat för-
skaffa dem tjugofem prygel, äfvensom deruti,
att Danielsson gått till vakten, utan att någon-
dera af gardisterne hålht wi honom eller höft
sabeln blottad; och hade Nyman, som varit
kommenderad i samma egenskap som Lindvall,
jemväl gått från vakten, sedan Sergeanten Ohr-
stedt förhört och affärdat Danielsson ; bestridande
Nyman att hafva slagit eller skuffat Danielsson.
Sercesanten Öhrstedt förmälde: att, under
det h:n, Onsdagen den 25 sistlidne April va-
rit befälhafvande Underofficer vid Kongl. Lif-
Gardets till Häst slottsvakt, hade gardisterne
Lindvall och Nyman inkommit till Öhrstedt,
jemte kyparen Dinielsson, hvilken sistnämnde
af dem angifvits att hafva med oqväden förför-
delat dem, hvarföre Öhrstedt börjat förhöra
Danielsson , som på Öhrstedts frågor gifvit högst
besynne liga svar, nemligen: på frågan, hvem
är herru? ingenting, — är herro borgersman?
— wngenting, — är herrn gesäll eller betjent?
— cuingeatiog, — hvad heter herrn? anzgeming
— cär herro då lösdrifvare? ajav; i anledning
af hvilket sisteämade svar , Öhrstedt yttrat till
honom: adå tycker jag det vore bättre att söka
sig konditioa, än gå här och göra spektakel;
och hade Ohrstedt, enär han ej fann sig kun-
aa qvarhålla Danielsson i vakten, förständiga
honom att gå sin väg, samt jemväl sjelf följ
honom ut från vakten, utan att Öhrstedt kun-
nat märka, att någon af manskapet förfördela
Danielsson; att sedan OÖhrstedt sedermera er
stund innevarit i stallet, hade han vid återkom-
sten in i vaktrummet ånyo der träffat Daniels-
son, som på Öhrstedts yttrande: är herrn hä
nu igen ? svarat, jan, och på ytterligare fråga
Iohvarföre det då? fällt de orden: ,jag tycke
Idet är så roligtv; att då Öhrstedt, i anledvin;
häraf, föreställt honom det oskickliga i hans upp
förande och frågat, hvad han kunde finna fö