de vittnen, som dervid åsett förhållandet, få
uppgifva en berättelse om hela förloppet af den-
na händelse, sådant jag det minnes. Jag vågar
utbedja mig detta med så mycket större skäl,
som jag till min förundran sett i flera af stadens
tidningar införd en artikel underteckaad af Hr
Kommendanten, Öfverste Devel, upptsgande in-
nehållet af det kommendantsförhör, som några
dagar efter händelsen blef hållet, och hvari det
ibland annat förekommer att jag skulle inför
detta förhör bafva medgifvit och till en del
sjelf uppgifvit flera omständigheter, som alldeles
strida cmot sakens sanna beskaffenhet, sådan
jag tror, att den med ojäfviga vittnen skallkun-
na bestyrkas och hvarigenom hela saken fått ett
utseende, som icke allenast visar, att mina ord
vid nämnde törhör måste hafva blifvit felaktigt
uppfattade, utan ock hos andra måste nedsätta
omdömet om rmin person och mitt uppförande,
som, ehuru låg och obetydlig min ställning i
samhället är, jag likväl icke för min framtids
skull gerna vill hafva fläckadt, då jag sådant ie-
ke förijenat. Jag skall härvid ingalunda dölja
hvad som möjligen kan läggas mig tilllast, men
tror likväl, att detta icke varit nog for att rätt-
färdiga den behandling, jag vid ofvannämnade
tillfälle erior.
Hvad jag i detta afseende har att anföra, är
fojjande: Ofvannämnde afionen den 25 April
kl. 8 kom jag gående if:ån Slottsbacken och
skulle passera kyrkogården utanför Storkyrkan,
för att begifva mig till Trångsund. Ungefir
midt på kyrkogårdea stodo då tvenne af Kongl.
Ligardets till höst manskap och talade med ett:
fruntimmer i shawlett, samt kurtiserade och
svängde med h-nne, hvarvid hon tycktes lika
yr som de. Vid förbigåendet, då jag skul!e
passera helt nära utmed dem, är det en sanning,
att jag sig på dem med en skrattande min,
men likväl utan att säga ett ord, då den ena
af manspersonerne till mig yttrade: ser du hit,
så har du dig en djefvul, Jag befann!
mig då ungefär på en los afstånd 5
I
i
dem, vände mig om och svarade: ,itt se på
dig, måtte ej vara mycket farligt; samme per-
son yttrade då: sade du det?, och kom der-
vid alldeles in på mig, hvarv.d jag svarade:
låt du bli mig, hvarom icke, så är Excellensen
Brahe känd; han kan skaffa dig 25 arsprygel i
morgon,, hvarefter jag fortsatte mia gång; sam-
ma person ropade då på den andre och båda
rusade efter mig, då jag var invid kyrkogårds-
porten, under yttrande af flere oqvädinsord,
hvilzas beskaffenhet jag likväl ej bestämdt min-
nes mer, än att äfven qvicfolket deltog deri
och sade: håll bonden qvar, så skall jag springa
efter underofficeraren,. De stälide sig då fram:
för mig och sade med en befallande ton:
vill du gå med oss i vakten ?, hvarpå jag sva:
rade ,ja, Gud bevars, hvarföre icke; jag har
ej gjort något ondtv. Under gåendet till vak-
ten förhöll det sig likväl icke så, som i den
omnämnda tidningsartikeln blifvit uppgifvet, utan
anhåller jag, att vitnen må få höras derom,!
huruvida icke gardisterne höllo mg i kragen
och åtminstone en at dem dervid hade dragit I
sabeln. Då vi iokommit i vakten, kom under- ;
officeraren ut, och den ena karlen rapport:-
rade, hvarföre de fört mig in i vakten; men
som han derunder afvek från rätta förhållan-
det, svarade jag, i det jag upplyftade ena ar-
men, ,förlåt Herr underofficerare, får jag tala
nu?, derpå han svarade: ppeka inte hit; här
äro inga bönder, du har att tala med, och
dervid slog undan min arm med handen. Detta
förtröt mig, så att jag yttrande: då tiger jag:
när underofficeraren är sådan, hvad skola kar-
larne vara då!) Härvid stvd unoderofficeraren
först ett ögonblick och betraktade mig, samt
började sedan fråga mitt namn och hvad jag
var, hvarvid jag svarade så, som efter kom-
mendantsförhören står uppgifvet i bladen, mm
dan jag ansåg mig icke vara dem någon redo
skyldig, då jag intet ondt hade begått. Jag
önskade för öfrigt endast komma mina färde,
hvilket förmodligen också underofficeraren såg,
äfvensom att ingenting ondt hade blifvit begån
get å min sida, emedan han sade: gå din
väg. Jag gick då ut, icke utan att dervid
erhålla ett par tre knuffar och, när jag huonit
på gården, fick jag några slag på ryggen af
sablar med flatsidan, hvilket jag förmodar, det
någon af de många, som under tiden hade
samlat gig Då Hlatson utanföre, torde hafva sett