IR:dr, och kan nu med visshet antagas uppg:
-Atill 40,000,; eller fullt ut till det nyssnämnd:
-Ibeloppet. Det återstår väl ännu 80,000; mer
då staten lemnar ett byggnadsbiträde, som först
-lefter 46 år behöfver vara återbetaldt, och så-
-Idant mot endast 4 procents ränta, kan man
med någorlunda visshet taga för gifvet, att hela
penningeförlusten redan är ersatt. Det vore
visserligen en glädje för Ins., äfvensom för
hvarje menniskovän, om all förlust af arbetstid,
afstannad rörelse m. m. kunde godtgöras genom
det allmänna deltagandet, och den lilla staden
kunde uppstå till fördubbladt välstånd; men vi
öfverlemna åt hvar ocb en att afgöra, om det
är möjligt att sträcka bidragen så långt?
Stor var visserligen Wexiös innevånares olye-
ka, och Ins. känner den fullkomligt så djupt
och lifligt, som någon annan. Hon var likväl
hvarken den enda, eller ens den största, som
ögat möter, då det föres omkring landet. Sju-
huadra husvilla meaniskor, 60 å 70 i aska lig-
gande hus, är en koncentrerad massa af Jidan-
de; men Ins. har redan nämnt, att det genom
sin natur väcker deltagande, att det är värst i
första ögonblicket, att det kan beräknas, och
att någon hjelp derföre åtminstone är viss. Helt
annorlunda är deremot förhållandet, när hunger
och näringslöshet hemsöka en trakt eller en
hel landsort. Det är icke då förhärjningens an-
de, som vild och ödeläggande nedslår på en
punkt, och i hvirfiar af rök och lågor tillkän-
nager sin närvaro, men också nästa ögonblick
släpper sitt rof, när förstöringens verk är full-
bordadt. Det är det ondas demon, som smy-
ger sig på sina offer och fattar dem med hvar-
je dag fastare, slingrar sig eupplösligt omkring
dem oeh med hvarje dag blir allt mer förskräck-
lig, allt mer oemotståndlig; honom följer den
bleka hungern, den giftandande sjukdomen och
den hemska förtviflan. Visserligen stå hyddor-
na ännu uppe, och derföre märker ingen så
lätt, att sorg och elände bo under deras tak.
Jemmern kommer småningom, och derföre vet
ingen när den knappa tillgången förvavdlar sig
till verklig brist och bristen hotar med sjuk-
dom och död. Detta lidande ropar icke högt
som lågornas sprakande och larmklockans dån;
det suckar, qvider och förtynar, och derföre
höres det ej så lätt och så vidt omkring.
Sådant är likväl tillståndet i Dalarna, i Bo-
huslänska skärgården, bland Blekingska öboerna,
och hvem vet, om icke snart i nästan hvarje
landsort, utan att räkna tillståndet hos en tal-
rik del af hufvudstadens invånare. Den fruk-
tansvärdt långa vintern, som vårens anda ännu
mot slutet af April icke ens börjat förjaga, den
knappa spavmilstillgåogen, det öfverdrifna pri-
set på hvad som finnes, de bortfrusna förråder-
na af potatis och alla rotsaker, den hotande,
ill en del redan allt för kännbara foderbristen
och derigenom förderfvet sträckt till landtman-
nens enda och dyrbaraste egendom: havs bo-
skap och dragare, samt dea stängda arbetsför-
jenssen för de talrika klasser, hvilkas enda e-
gendom är derås arbete, — allt detta öppnar
en förfärande wsigt för den tidrymd; som lig-
ger emellan närvarande dag och nästa skörd.
Hvar skola medel tagas af ett tröttadt och ut-
ömdt välgörande, om dess gåfvor hufvud-
akligen samlas på en enda punkt? Man har
edan, lika klokt, som ädelmodigt, börjat be-
äoka detta, och att således dela den äfven åt
Dalarna, och den Bohuslänska skärgårdens nöd-
tällda innevånare. Men mycken nöd återstår
innu säkert att aftjelpa, och ju längre det lider
not våren, desto mäktigare kommer dess röst
roligen att höja sig från de flesta landsändar.
Måtte något återstå både af tillgångar och god
rilja; måtte alla dessas resurser icke vara så
nedtagna till lindring af det aflägsnå lidandet,
tt ingenting mer återstår för det nära liggande ),
och måtte de, som åtagit sig det vackra värf
tt utdela, hvad menniskokärleken bestämt till
petryckta likars understöd, noga och samvetsgrant
oröfva behofvens verklighet och vidd, på det
ntet sådant, som möjligen kan hjelpa sig sjelft.
nå undandraga någon skärf från den fullkomligt
jelplösa! I detta fall erfordras, lika mycket.