IR:dr, och kan nu med visshet antagas uppg: -Atill 40,000,; eller fullt ut till det nyssnämnd: -Ibeloppet. Det återstår väl ännu 80,000; mer då staten lemnar ett byggnadsbiträde, som först -lefter 46 år behöfver vara återbetaldt, och så-Idant mot endast 4 procents ränta, kan man med någorlunda visshet taga för gifvet, att hela penningeförlusten redan är ersatt. Det vore visserligen en glädje för Ins., äfvensom för hvarje menniskovän, om all förlust af arbetstid, afstannad rörelse m. m. kunde godtgöras genom det allmänna deltagandet, och den lilla staden kunde uppstå till fördubbladt välstånd; men vi öfverlemna åt hvar ocb en att afgöra, om det är möjligt att sträcka bidragen så långt? Stor var visserligen Wexiös innevånares olyeka, och Ins. känner den fullkomligt så djupt och lifligt, som någon annan. Hon var likväl hvarken den enda, eller ens den största, som ögat möter, då det föres omkring landet. Sjuhuadra husvilla meaniskor, 60 å 70 i aska liggande hus, är en koncentrerad massa af Jidande; men Ins. har redan nämnt, att det genom sin natur väcker deltagande, att det är värst i första ögonblicket, att det kan beräknas, och att någon hjelp derföre åtminstone är viss. Helt annorlunda är deremot förhållandet, när hunger och näringslöshet hemsöka en trakt eller en hel landsort. Det är icke då förhärjningens ande, som vild och ödeläggande nedslår på en punkt, och i hvirfiar af rök och lågor tillkännager sin närvaro, men också nästa ögonblick släpper sitt rof, när förstöringens verk är fullbordadt. Det är det ondas demon, som smyger sig på sina offer och fattar dem med hvarje dag fastare, slingrar sig eupplösligt omkring dem oeh med hvarje dag blir allt mer förskräcklig, allt mer oemotståndlig; honom följer den bleka hungern, den giftandande sjukdomen och den hemska förtviflan. Visserligen stå hyddorna ännu uppe, och derföre märker ingen så lätt, att sorg och elände bo under deras tak. Jemmern kommer småningom, och derföre vet ingen när den knappa tillgången förvavdlar sig till verklig brist och bristen hotar med sjukdom och död. Detta lidande ropar icke högt som lågornas sprakande och larmklockans dån; det suckar, qvider och förtynar, och derföre höres det ej så lätt och så vidt omkring. Sådant är likväl tillståndet i Dalarna, i Bohuslänska skärgården, bland Blekingska öboerna, och hvem vet, om icke snart i nästan hvarje landsort, utan att räkna tillståndet hos en talrik del af hufvudstadens invånare. Den fruktansvärdt långa vintern, som vårens anda ännu mot slutet af April icke ens börjat förjaga, den knappa spavmilstillgåogen, det öfverdrifna priset på hvad som finnes, de bortfrusna förråderna af potatis och alla rotsaker, den hotande, ill en del redan allt för kännbara foderbristen och derigenom förderfvet sträckt till landtmannens enda och dyrbaraste egendom: havs boskap och dragare, samt dea stängda arbetsförjenssen för de talrika klasser, hvilkas enda egendom är derås arbete, — allt detta öppnar en förfärande wsigt för den tidrymd; som ligger emellan närvarande dag och nästa skörd. Hvar skola medel tagas af ett tröttadt och utömdt välgörande, om dess gåfvor hufvudakligen samlas på en enda punkt? Man har edan, lika klokt, som ädelmodigt, börjat beäoka detta, och att således dela den äfven åt Dalarna, och den Bohuslänska skärgårdens nödtällda innevånare. Men mycken nöd återstår innu säkert att aftjelpa, och ju längre det lider not våren, desto mäktigare kommer dess röst roligen att höja sig från de flesta landsändar. Måtte något återstå både af tillgångar och god rilja; måtte alla dessas resurser icke vara så nedtagna till lindring af det aflägsnå lidandet, tt ingenting mer återstår för det nära liggande ), och måtte de, som åtagit sig det vackra värf tt utdela, hvad menniskokärleken bestämt till petryckta likars understöd, noga och samvetsgrant oröfva behofvens verklighet och vidd, på det ntet sådant, som möjligen kan hjelpa sig sjelft. nå undandraga någon skärf från den fullkomligt jelplösa! I detta fall erfordras, lika mycket.