1 nn nn nn
stricligen Hr Dahlqvist. I sin första scen mec
Don Carlos är han icke fullkomligt lycklig; de
ligger någonting mera än en naturlig stolthet
deita hans möte efter långa år med sin ä!skade
barzdomsvän, d:t synes vara till och med köld,
nästan ett spökes hemska 1ihålighet, något som
minst i detta ögonblick är på sitt ställe; mar-
kisens spel bör här uttrycka en stigande forvå-
ning öfver den ovänt.de belägenhet, hvari han
finner sin Carlos och den hemlighet denne an-
förtror honom, men på samma gång ett delta-
gande, som i demna stund måste hos markisen
tänkas tillräckligt lifligt och svällande i djupet
af hans hjerta, för att några symptomer deraf
skola igenkännas igenom den yttre hårda skor-
på, som hans republikanska stolthet en gång
för ala lagt öfver en af naturen volkanisk och
lågande själ. Sia stora scen med konungen ut-
för År D. deremot med mycken sanning , med
hela energien af en ur ett långvarigt tvång sig
lösryckaude ädel passionfullhet; man känner sig,
i momanger, sådana som denna, böjd att om
Hr: D. säga: se der den första talang, vår dra-
matiska scen för närvarande eger! Hr Dahlqvist
har också utan tvifvel icke särdeles långt igen
om han fortgår i jemnt stigaade, så som han
på någon tid gjort. Hans sista entrevy med
drottning Elisabeth är ytterligare en dylik mo-
mang af Hr Dahlqvists lyckhgaste; Posa visar
tig här i en helt aunan nyans af sin karakter,
Hr D. återger den ganska troget, till och med
med inspiration, och — hvad som bevisar
konst, hvad som bevisar studium och artistiskt
förstånd — det är ändå alltid samma Posa, man
har framför sig, det är en helgjuten och pro-
noncerad personlighet; hänförd af sitt hufvuds
siormande ider i ifvern att låta en tyrann en
gåog förnimma den fria mannens språk, eller i
sina sista ögoablick öfverväldigad af sitt hjertas
innersta känslor, och rörd nedläggande sitt te-
siamente till sin vän i denne vännens älskarin-
nas sköte, igenkänna vi ändå alltid samma stol-
ta man, med den inponerande hållningen, den
öppna pannan, den dystra blicken, och hans
bid är onekeligen den man förer mest helgju-
ten och tydlig hem med sig, sedan ridåen fösllit.
Det är icke lätt att afgöra, hvilken af de öf-
riga i pjesen spelande bör sättas i rummet näst
efter fir Dahlqvist. Det skall måhända synas
paradox, jag vore likväl färdig att tilldela M:ll
Ficker, prinsessan af Eboli, denna plats; Hen-
nes roll inskränker sig till några få scener, men
är icke derföre den minst svåra i detta drama.
M:ll Ficker utför den alltifrån sitt aldrig, af
tusen skäl aldrig!, i den första scen der
hon uppträder, och till den sista, der hon i
stum törtviflan och med händerna för sitt an-
sigte störtarut, på elt sätt, som förtjenar all upp-
muntran ; hona kan i intet ögonblick sägas all-
deles misslyckad, och är deremot i de flesta
ganska lycklig. Det är tvifvel underkastadt, om
någon af de öfriga theaterns yngre qvinliga ar-
tister skulle göra dea stora scenen i kabinettet
meilan prinsessan och Don Carlos serdeles bät-
tre, och säkerligen skulle man uti ingen — va-
re detta sagdt med fullt erkännande af del.
a4dra unga damernas skönhet och behag, hvars .
och ens i sitt slag! — finna en mera tick och :
integande sirgn,än MIl F. i denna scen, med sin .
litet fantastiska toilett och den glödande törnro-
sen, småskälmskt instucken på ena sidan i de
mörkbruna lockarna. M:ll F. ansågs allmänt
for några år sedaz, hona liksom Hr Dahlqvist,
för hvad man med ett hårdt ord kallar ohjelp-
hg. Det har visat sig att man så väl i afseen-
de på den ena som den andra förhastat sig,
om också dementin icke blifvit gifven på full-
komligt hka eklatant vis hvad dem båda beträf-!
far. M:ll F. har på sednare tiderna börjat rö-
ja allt mer och mer takt och hållning i sitt
spel, och om hon härtill lyckas komma derhän
ait inlägga mera nyansering, böjlighet och ex-
pression i sjelfva deklamationen, hvilken ofta fal- !
ier i det monotona och lexläsningmessiga, så eger
scezen här visserligen icke den minst användba-
ra al sina yngre sujetter. För att återkomma
tiil hennes roll i ifrågavarande pjes, bör anmär-
kas ett misstag, som M:llFicker, vare sig genom
eget eller andras missförstånd begår just i yt-
tersta ögonblicket af sin sista scen; sedan her-
tiginnan Olivarez, som på drottningens vägnar
lemnat henne sitt afsked, gått åter in till Eli-
ssbeth, kastar hon sig nemligen på knä midt