söka ändring i regleringen, och detsamma in-
träffer ofelbart framdeles med en och annan
af Statsexpeditionerna, sedan de på indragning
ställde embetsmån, som änna deltaga i tjenst-
göringen, slutligen äro berättigade att dermed
upphöra, eller eljest afgå. Förf. sluter häraf,
att man hos oss ötverhufvud saknar OoOrganisa-
tionsförmåga. För att erkänna riktugheten af
denna slutsats, skulle vi vilja blott omvända
ordställningen och säga: öfverhufvud hos oss
sakna organisationsförmåga; ty vi kunna icke
begripa, att en nation, som i ingen region af
vetandets och tankens område erkänner sig va-
ra af nataren vanlottad mera än rpågon annan,
skulle just sakna den sorts tankekraft, som er-
fordras för att ordna ett statsmachineri. Men
denna förmåga — och den finnes bestämdt,
om man kan och vill uppsöka den — är, li-
kasom endra förmågor, nedhållen just genom
detta machineri och den anda, som lifvar det.
Representationen är ieke sådan, att hon der
kan gifva sig luft; och hvilka utsigter någon för-
måga äger att framträde inom embetsmanna-
hierarkien, är just hvad förevarande skrift gan-
ska redigt utvecklar.
Han tar i ögnasig.e den grad af skicklighet
och användbarhet, hvarom embetsmannacorpsen
lemnar voffentliga intyg uti redaktionen af all-
männa förfaitoingar, förklaringar, kungöranden
och hvarjehanda meddelanden om regeringsåt-
gärder, äfnensom Ständernas beslut, svaromil,
förfrågningarv m. m. Hvyad i detta hänseende
numera allmänligen presteras (så fortfar förf.),
är ea känd sak, och huru föga tillfredsställande
embetsmannaförmågan härutinnan visar sig, åda-
galägges bäst genom den eviga följden af nya
uttydsingar, ändringar, jemkningar, som efter
hand uppstå och oftast skulle uudvikits, i fall
man från början haft en klar öfversigt af äm-
net och ägt till sin disposition den oumbärliga
konsten att behörigen uttrycka sig. Förmågan
att se en sak i dess rätta läge och intränga i
dess kärna börjar, ty värr, blitva allt mer en
sällsynthet, sedan vederbörande icke alltid be-
sitta ens den logiska öfningen att upp:tälla sat-
serna enligt förnuftets allmänna lagar, eller den
stilistiska färdighet, som erfordras för att gifva
tankan den egeniliga och rätta ramställningen,
för att icke nämna blott språkriktighet, den
man är långt ifrån att allud förspörja i våra
officiella handlingar. För att fiona riktigheten
af dessa förf:s satser, behöfver man blott kasta
ögat nästan hvar som helst i Författningssam-
lingen.
Förf. gör en sannerligen förödmjukande sam-
manställning af de svenska embetsmanna-utgju-
telserna med hvad i Norge i samma väg visar
sig. Det är en egenhet, att de, som mest ex-
pectorera sig mot Norge och norrmännen, huf-
vudsakligea finnas inom vår embetsmanuakorps;
och sammanhål!er man ofvanstående målning af
svenska och norska embetsmannaskickligheten
med denna bitterhet, så måste underliga tankar
om dess grund uppstå.
Hvad förf. sedan specielt yttrar om den ju-
ridiska bildningen och om lagskipningen, vilja
vi, för vidlyftighets undvikande, helt kort be-
handla, ehuru vi verkligen skulle hafva ett och
annat att invända, t. ex. mot hvad han yttrar
om nya lagförslaget. Hvad han om lagskipnin-
gen serskildt yttrar, torde af de flestas erfaren-
het besannas. Man är, säger han, mindre
böjd för den tankan, att, serdeles på de högsta
platserna, skickligheten är i stigande.n Han
har vål i ett stycke, som vi sedan skola citera,
angifvit, såsom rot till detta förhållande, sak-
naden af vetenskaplig underbyggnad; men hvar-
före just denna rot finnes, har han lätt hoppat
öfver; och nu består i det hela hans bevisning
af följande cirkel: bristande skicklighet ör roten
till bristande skicklighet. Den sanna roten till
alltsamman är de befordringsprinciper, som i
två eller tre decznnier gjort sig gällande. Men
härom längre fram. Vi anföra nu ett af förf.
citeradt y trande af en utländsk lärd, som vistats
någon tid i Sverge. Han säger: nSverge har o-
nekligen utmärkta vetenskapsmän och skalder,
några som med andra länders kunna uthålla
jemförelse: det har en Berzelius, en Geijer, en
,Tegner och andra. Men hvilka civilister egerj
ndet? Jag har i Sverge gjort bekantskap med en.
,mäagd sådana; och i Stockholm var jag några ))
oe 7? mIJ KB om ooo2r Jarae cällslan A ndael