mamsmmnmM Ön MMMMMMM———LLL Hofvapellets pensionskassa hade i Lärdag: sin årliga recett på Kongl. teatern. Man kar ej kala det en konsert, ty de musikstycken, som gåtvos före pjesen, voro endast svarande mot den lilla fö pjes, som tyckes vara ett van ligt appendix till de erskildta :ecette:na. Del är så ofta anmärkt, att det ej lönar mödana upprepa, det man ägde rätt att vänta, stt kapellet, som kan så säkert påräkna teaterns sångpersohals biträde, borde vid sina egna benificer kunna gifva något oratorium, någon kan:at, hveraf en så stor mängd flinnes, och bvaraf Stockholms allmävhet, som öger en priviligierad, sf staten så väl forsedd lyrisk och dramatisk artistkorps, lisval icke hyvat 10 de år får höra ea ny, som det öfriga Europa redan hört for 50 år sedan — detta är så ofta sagdt, och har så litet uträttat, at: det ej lönar mödaa att säga om det, Svken blir kanhända ej 2n-orlu da, förrän statea upphör at befatta sig med administrerande af folkets nöjen, och låter det sje!ft sörja derför, så väl som det får sörja for sina behof. De osnamnda musikstyckena voro: en sym foni (F-dur) af Bethowen, en koosert för klarivett af Kummer, exeq eat af Hr Böhme, samt ev violinkonsert, komponerad och ufard af Hr Ransel. Om B th;wen gälier, hvad Horatius sade om Homår: Interdum bonus dormita: c., och beklagligea har detta just varit failet, när ban satte denna symfoni Han märkte trolgen sjelf sin slummer, och tyc:es hafva sökt väcka sig derur, geuom pukoruas idke liga anlitande ; detiärer ä ven nvägot hafva verkat, och 1 a!legroa igenkän er man obestrisligen den genaliska 10nsättaren; men trotiheten blef likväl öfve: väl igande, och i de trennz följande aftel ningarna sumrar hin ånyo, för att j mer vakna den givgen. Symfonirn gjorde saledes icke någon effekt, och hör ej til dem, som öka oh befästa Bethow:ns ära. Hvartöre då välja deu? — Hr Bohmes nummer Vvser ett litet intermezzo, hvarpå intet af.eende kuade göras. Herr B. spelsr rätt försvarligt, och fyller förmodligen ganst a väl sin pl.ts i orkestern, men år ingen konstnär. Når kapellet bjuder publikea på en! af derssmma ordnad och för dess nytta beraknad toustrjutning, borde det likväl icke låta represen era sig sf andra bland sioa ledamörer, än de forsta artisterne. — Någon uraktlitenhet af denus fordran kan man hkval icke t laga öfver, ! i ans-erde til Herr Rindels solo. Hr RB. väckte vid sitt första uppträdavde öfverdrifna ansp åk. Man trod e sig i hooom se ämnet tl! eu virtuos af första ordningen, och låt, ganska orättvist, honom umgälla, att hn ejuppfylli ford:ingar, dem han alirig accepterat. Hau har Likväl icke upphört att gå framåt på sia bana, hvilken dock visat sig mera vara kompositörens än exekutö-ens. Han spelar med renhet, vä ma, smak och relikatess, utaa bemödande att öfverviona halsbrytande svå igheter, eiler förvåna med klingande taskspelerier ; adagion är hans starka sida, och det är således icke underligt, om hans förtjenst icke rätt uppfattas af mängden, när den borde uppfattas mera med själen an med öronen. Den komposition, han här föredrog, röjde väl icke. någon djup eller blxtrande I I