mamsmmnmM Ön MMMMMMM———LLL
Hofvapellets pensionskassa hade i Lärdag:
sin årliga recett på Kongl. teatern. Man kar
ej kala det en konsert, ty de musikstycken,
som gåtvos före pjesen, voro endast svarande
mot den lilla fö pjes, som tyckes vara ett van
ligt appendix till de erskildta :ecette:na. Del
är så ofta anmärkt, att det ej lönar mö-
dana upprepa, det man ägde rätt att vän-
ta, stt kapellet, som kan så säkert påräkna
teaterns sångpersohals biträde, borde vid sina
egna benificer kunna gifva något oratorium,
någon kan:at, hveraf en så stor mängd flinnes,
och bvaraf Stockholms allmävhet, som öger en
priviligierad, sf staten så väl forsedd lyrisk och
dramatisk artistkorps, lisval icke hyvat 10 de
år får höra ea ny, som det öfriga Europa re-
dan hört for 50 år sedan — detta är så ofta
sagdt, och har så litet uträttat, at: det ej lönar
mödaa att säga om det, Svken blir kanhända
ej 2n-orlu da, förrän statea upphör at befatta
sig med administrerande af folkets nöjen, och
låter det sje!ft sörja derför, så väl som det får
sörja for sina behof.
De osnamnda musikstyckena voro: en sym
foni (F-dur) af Bethowen, en koosert för kla-
rivett af Kummer, exeq eat af Hr Böhme,
samt ev violinkonsert, komponerad och ufard
af Hr Ransel. Om B th;wen gälier, hvad Ho-
ratius sade om Homår: Interdum bonus dor-
mita: c., och beklagligea har detta just va-
rit failet, när ban satte denna symfoni Han
märkte trolgen sjelf sin slummer, och tyc:es
hafva sökt väcka sig derur, geuom pukoruas idke
liga anlitande ; detiärer ä ven nvägot hafva verkat,
och 1 a!legroa igenkän er man obestrisligen den
genaliska 10nsättaren; men trotiheten blef likväl
öfve: väl igande, och i de trennz följande aftel
ningarna sumrar hin ånyo, för att j mer vak-
na den givgen. Symfonirn gjorde saledes icke
någon effekt, och hör ej til dem, som öka oh
befästa Bethow:ns ära. Hvartöre då välja deu?
— Hr Bohmes nummer Vvser ett litet intermezzo,
hvarpå intet af.eende kuade göras. Herr B.
spelsr rätt försvarligt, och fyller förmodligen
ganst a väl sin pl.ts i orkestern, men år ingen
konstnär. Når kapellet bjuder publikea på en!
af derssmma ordnad och för dess nytta berak-
nad toustrjutning, borde det likväl icke låta
represen era sig sf andra bland sioa ledamörer,
än de forsta artisterne. — Någon uraktlitenhet
af denus fordran kan man hkval icke t laga öfver, !
i ans-erde til Herr Rindels solo. Hr RB. väckte
vid sitt första uppträdavde öfverdrifna ansp åk.
Man trod e sig i hooom se ämnet tl! eu vir-
tuos af första ordningen, och låt, ganska orätt-
vist, honom umgälla, att hn ejuppfylli ford:in-
gar, dem han alirig accepterat. Hau har Likväl
icke upphört att gå framåt på sia bana, hvil-
ken dock visat sig mera vara kompositörens än
exekutö-ens. Han spelar med renhet, vä ma,
smak och relikatess, utaa bemödande att öfver-
viona halsbrytande svå igheter, eiler förvåna
med klingande taskspelerier ; adagion är hans
starka sida, och det är således icke underligt,
om hans förtjenst icke rätt uppfattas af mängden,
när den borde uppfattas mera med själen an
med öronen. Den komposition, han här före-
drog, röjde väl icke. någon djup eller blxtrande
I
I