sorger så helt och hållet jupptages af pressen,
ett de knappast hafva någon tid öfrig för admi-
nistrationen, eller att man fjeskade mera för en
tidningsskrifvare än för en ambassadör. Ett
stort misstag vore äfven, om ministeren söndra-
de sig och den ene ministern hade sin tidnivg,
den andre sin ÅAnnu sämre vore, om man vän-
de sig till sådana, som förut smädat konungen,
och beviljade dem gunstbevis. Af allt synes,
att ministeren icke varit betjenad, utan beherr-
skad af en viss press, och framför allt att han
blifvit illa lönad. Hela verlden hyllar pressens
magt; den fattige artisten på scenen darrar för
tidaingsskrifvaren; och regeringen måste äfven
krypa under detta kors. Journalismen omsnärj-
de restaurationen. Utgifterne hafva nu biäfvit
så stora mot fordom, äfven af det skäl, att man
måst besolda två pressar. För att hafva blott
en, måste man ega ett politiskt system och
icke uttryckligen skryta, det man skiljer sig
från hvarje (2) annan administration däruti, att
man icke har något system, utan lefver för da-
gen. Under sådana förhållanden få vi tåla, att
en salarierad press berömmer oss, för det vi
höra till högra centren, en att vi höra till den
venstra (allmänt skratt). Man ökar således blott
oredan, i stället att hämma dea, om man helt
beskedligt betalar tidningar för att försvara än
den ena, än den andra satsen.
Hemliga anslagen böra användas för att be-
kämpa oppositionen (alltid, välförståendes, med
aktning for bevekelsegrunder); och det är ge-
nom anständighet och aktning, som oppositions-
pressen skall vinnas. Men om nu den salarie
rade pressen icke tyckes tro sig hafva någon
annan bestämmelse än att öfverfalla och demen-
tera hela verlden, hvad skulle man då tänka
om saken? Skulle det icke vara en dugtig dum-
het af en mojoritet, sammansatt af hög:a och
venstra centern, att anslå fonder för att skälla
på hvarandra? En dylik opartiskhet och jema
fördelaiog af förolämpningar skall visst icke vara
i någons smak.
En bland den salarierade pressens befattnin-
gar är att lofsjunga ministrarna. Talaren tyckte,
att det är föga smickrande för så stora artister
att beklappas af lönta klappare. Också måtte
dessa dagliga rökverk under ministrarnes näsor
förorsaka dem äckel. En annan sorts under-
stöd finnes,, så fortfor Hr J., det som ges åt
tidoingar, som skryta af en synnerlig stränghet.
De aro fiendtliga mot ministerer; men till följe
af, jag vet icke hvilka, hemliga öfverenskom-
melser skona de alltid någon viss af ministrarna.
D. v. s. att det finnes visst pris på tidningar-
nas tystnad; och för min del, M. H., skulle jag
nöja mig dermed,. Talaren sammanfattade sin
framställning: Så tillställda understöd kunna ej
vara ett styrelse-verktyg; de skulle föranleda en
ömklig korruption, de skulle verka missaktning
å en ging för pressen och för regeringen .
Ått söndra, för att regera, är en gammal ma-
xim, men förkastad af franska nawtion:ns hög-
sinthet. Den kan aldrig hafva kommit från tro-
nen, ty från tronen hafva alltid kommit fredens
och enighetens ord. Fråga kan blott vara om
dem, som styra (med eftertryck på ordet);
och de, som siyra, äro (pekande på miaister-
bänken) Hrr Ministrar. — Att regeringens
fiender gjo t sina bemödanden att kasta oro
bland oss, det begriper jag; men att de
häruti skulle understödjas af ministrarna ,
det kan jag icke fatta. Framför allt borde det
icke ansiå dem, som kalla sig en försonings-
minister, och som icke blifvit emottagen under
anuan titel. Men jag kan icke tro, att någon
styrelse till den grad afskyr all sjelfständighet,
att hon arbetar på att förstöra genom hvaran-
dra alla parlamentära inflytanden, som blifvit
förvärfvade genom så många ansträngningar.
Jag kan ej tro, att en styrelse finnes, som skul-
le vilja göra allting omöjligt, för att så mycket
säkrare sjelf vara möjlig. Jag kan icke tro, att
man på ruinerna af alla högtänkta opinioner
ville uppresa den oblandade ministerialismen och
försöka att ur majoriteternas välde framdraga en
lumpen kombination. i
Jag voterar fonderna, icke åt ministeren, men
åt konungens regering, som ej kan vara utan
dem. Jag vill icke stänga affärernas gång. Jeg
har såsom en loyal tjenare åtnöjt mig att
utpeka farorea. Jag ville icke brådstörta en
L.;e cam skulle förorsaka nytt bryderi: men