nom, val icke 1 min omMciela agenskap, men på hvilken jag dock anhöll, att han ville rigta sin höga uppmärksamhet, emedan den rörde en punkt, som låg engelska nationen särdeles om hjertat. Redan för länge sedan hade rykten, om hvad jag nu ville nämna, kommit till min kunskap; men jag bade dröjt att derom yttra något innan jag fått i min hand sådana bevis och detaljer, som öfvertygade mig om sanningen af det uppgifna förhållandet. Om jag icke begagnade det tillfälle jag nu hade att beröra ämnet på detta vänskapliga och ickeofficiella sätt, så skulle jag innan kort blifva nödsakad att göra det officielt, hvilket jag på det högska önskade undvika. Till regeringen och folket i England hade berättelser inkommit af åsyna vittoen om slafjagter (Gazuah), som anställdes af pascbans officerare och trupper; enligt dessa berättelser skulle en stor mängd negrer hafva blifvit bortröfvade och fördelta tmellan soldaterna, såsom betslning för innestående aflöning. Vid en af dessa Gazuah hade man fångat 2700 negrer, af hvilka 250 med våld instuckos i armeen, och resten utdeladss bländ officerare och soldater till bestämda priser, allt i proportion af hvars och ens innestå-ende aflöning. Vicekonungen afhörde med största uppmärksamhet denna berättelse, och svarade, att det icke var honom obekant att hans officerare drefvo slafhandel för egen räkning — en sak som han alldeles icke gillade ; men han hade aldrig hört, ej heller kunde han tro, att hans arme begagnades till slafjagter för att med slafvar liqvidera innestående sold. Då utomdess ingen soldat hade att fordra så stor summa, som svarade mot värdet ef en slaf, så kunde han icke inse, huru slafvar hade kunnat blifva utdelta till soldate.na. Tan vore full komligt villig att låta noga undersöka förhållandet, och om jag ville välja någon person, till och med den som gjort angifvelsen, så ville vice konpuvgen utse en å sina vägnar och bestrida resekostnaderne för båda; och i fall klagomilen befunaos äga grund, så skulle de blifva afhulpna. Doktor Bowriog och jag anmärkte, att icke ringaste tvifvelsmål kunde äga rum i afseende på sjelfva saken att den ju vor2 gruadad, emedan vi erhållit de noggrannaste detaljer derom ; visserligen utgjorde värdet af en slaf mera än den aflöning, en soldat kunde hafva att ford:a; men man lemnade så och så många slafvar åt ett viss: antal soldater, och dessa delade sins imellian hvad som inflöt för deras försäljnisg, allt i måna af hvars och ens fordran. Då nu en berättelse härom redan afgått till England, så vore det af högsta vigt att hans höghet, utan tidsförlust, utgåfve en befallning, som ovilkorligt gjorde slut på detta förfarande; jag yttrade tillika min förhoppning, att jag skulie sättas i stånd att ännu med den först afgående paketbåten skicka ett sådant dokument till Lord Palmerston, på det, i fall saken förekomme i parlamentet, han skulle kunza underrätta detssmma om hans höghets vslviljande och menniskoälskande afsigter i hänseende till denna angelägenhet, Vicekonuogen svarade, att en sådan befsl!ning skulle blifva utfärdad ännu samma afton, och att jag dagen derpå skulle af densamma få en öfversättning, Uader samtalets vidare lopp yttrade hans höghet, att han öfverhufvud vore emot slafveriet och önskade, att detsamma eter hand måtte alskaffas; men folkets seder och fördomar lade många hinder i vägen för bans bemödanden i denna väg. Doctor Bowring försäkrade honom, att ingenting kunde mera interesera Engelska regeriugen och Engelska folket än de åtgärder, hans höghet kunde vidtaga till uppnående af detta stora ändamål, hans granne, Iman af Marcat, äfvenledes en muselmanisk furste, hxde helt och hållet afskaffat slafhandeln i sitt landd, med uppoffring af batydande årliga inkomster. Hens höghet svarade att han hyste stor aktniog för Imam af Mascat, det var en lika förträfflig som talangfull man ; han upprepade flera gånger yttrandet om sin aktning för honom. Jag omtaltn då vidsre, att jag fått kunskap om att flera Fransmän, bland andra Hr Visiere och Thibaut, drefvo slafhandel för egen räkning, och att jag ansåg min pligt fordra att angifva dem hos fransyska generalzonsuln. Hans högbet svarade, att ban aldrig sanktionerat slafhandelns bedrifvande af utländnivgar, eller tillåtit dem att deltaga deri. Han tackade oss för em Laaan La ee sv