nom, val icke 1 min omMciela agenskap, men
på hvilken jag dock anhöll, att han ville rigta
sin höga uppmärksamhet, emedan den rörde
en punkt, som låg engelska nationen särdeles
om hjertat. Redan för länge sedan hade ryk-
ten, om hvad jag nu ville nämna, kommit till
min kunskap; men jag bade dröjt att derom
yttra något innan jag fått i min hand sådana
bevis och detaljer, som öfvertygade mig om
sanningen af det uppgifna förhållandet. Om
jag icke begagnade det tillfälle jag nu hade att
beröra ämnet på detta vänskapliga och icke-
officiella sätt, så skulle jag innan kort blifva
nödsakad att göra det officielt, hvilket jag på
det högska önskade undvika. Till regeringen
och folket i England hade berättelser inkom-
mit af åsyna vittoen om slafjagter (Gazuah),
som anställdes af pascbans officerare och trup-
per; enligt dessa berättelser skulle en stor mängd
negrer hafva blifvit bortröfvade och fördelta t-
mellan soldaterna, såsom betslning för innestå-
ende aflöning. Vid en af dessa Gazuah hade
man fångat 2700 negrer, af hvilka 250 med
våld instuckos i armeen, och resten utdeladss
bländ officerare och soldater till bestämda pri-
ser, allt i proportion af hvars och ens innestå-
-ende aflöning. Vicekonungen afhörde med
största uppmärksamhet denna berättelse, och
svarade, att det icke var honom obekant att
hans officerare drefvo slafhandel för egen räkning
— en sak som han alldeles icke gillade ; men
han hade aldrig hört, ej heller kunde han tro,
att hans arme begagnades till slafjagter för att
med slafvar liqvidera innestående sold. Då
utomdess ingen soldat hade att fordra så stor
summa, som svarade mot värdet ef en slaf, så
kunde han icke inse, huru slafvar hade kunnat
blifva utdelta till soldate.na. Tan vore full
komligt villig att låta noga undersöka förhållan-
det, och om jag ville välja någon person, till
och med den som gjort angifvelsen, så ville
vice konpuvgen utse en å sina vägnar och be-
strida resekostnaderne för båda; och i fall kla-
gomilen befunaos äga grund, så skulle de blifva
afhulpna. Doktor Bowriog och jag anmärkte,
att icke ringaste tvifvelsmål kunde äga rum i
afseende på sjelfva saken att den ju vor2 grua-
dad, emedan vi erhållit de noggrannaste detaljer
derom ; visserligen utgjorde värdet af en slaf
mera än den aflöning, en soldat kunde hafva
att ford:a; men man lemnade så och så många
slafvar åt ett viss: antal soldater, och dessa de-
lade sins imellian hvad som inflöt för deras för-
säljnisg, allt i måna af hvars och ens fordran.
Då nu en berättelse härom redan afgått till
England, så vore det af högsta vigt att hans
höghet, utan tidsförlust, utgåfve en befallning,
som ovilkorligt gjorde slut på detta förfarande;
jag yttrade tillika min förhoppning, att jag
skulie sättas i stånd att ännu med den först af-
gående paketbåten skicka ett sådant dokument
till Lord Palmerston, på det, i fall saken före-
komme i parlamentet, han skulle kunza un-
derrätta detssmma om hans höghets vslviljande
och menniskoälskande afsigter i hänseende till
denna angelägenhet, Vicekonuogen svarade, att
en sådan befsl!ning skulle blifva utfärdad ännu
samma afton, och att jag dagen derpå skulle af den-
samma få en öfversättning, Uader samtalets vidare
lopp yttrade hans höghet, att han öfverhufvud
vore emot slafveriet och önskade, att detsamma
eter hand måtte alskaffas; men folkets seder
och fördomar lade många hinder i vägen för
bans bemödanden i denna väg. Doctor Bowring
försäkrade honom, att ingenting kunde mera in-
teresera Engelska regeriugen och Engelska fol-
ket än de åtgärder, hans höghet kunde vidtaga
till uppnående af detta stora ändamål, hans gran-
ne, Iman af Marcat, äfvenledes en muselmanisk
furste, hxde helt och hållet afskaffat slafhandeln
i sitt landd, med uppoffring af batydande årliga
inkomster. Hens höghet svarade att han hyste
stor aktniog för Imam af Mascat, det var en
lika förträfflig som talangfull man ; han uppre-
pade flera gånger yttrandet om sin aktning för
honom. Jag omtaltn då vidsre, att jag fått
kunskap om att flera Fransmän, bland andra Hr
Visiere och Thibaut, drefvo slafhandel för egen
räkning, och att jag ansåg min pligt fordra att
angifva dem hos fransyska generalzonsuln. Hans
högbet svarade, att ban aldrig sanktionerat slaf-
handelns bedrifvande af utländnivgar, eller tillå-
tit dem att deltaga deri. Han tackade oss för
em Laaan La ee sv