-: porten. Diljetten var ilraa en af hans band aisom beslutit upptäcka honom för att erhåll o I nåd. I Man föreställe sig M. Heraults glädje, stöd a på ett så lifligt begär efter hämnd! Spione t utsattes vid åtskilliga barnerer, isynnerhe: vic 1 den utvisade, och emot aftonen anlände forvag. -inen från Lille: man omger den och följer der till statiossplatsen. I det ögonblick de resande stiga ur vagnen, gripes den förklädde brottslio-j gen, hvars drag och klädsel inträffa med den -jlemnade beskrifoingen. ! Hos polislöjtaanten vänvtade några män frår Brössel, gamla vänner till der mördade, och hvilka ville öfvertyga sig om Poulailliers brot och mordet på en from andelig, hvars förlust de begreto. Men hvem kan måla deras glädje loch embetsmannens långa näsa, då den uppgifne brottslingen igenkändes som den väl bekante I Potter sjelf, lifs lefvande. Ursäkter, exklamationer och utbrott af elakt lynne blsndade sig om hvartannat, och dertill kom ännu en på samma gång anländ biljett till Hr Potter, i hvilken Poulailler påminte honom om sitt löfte. Fem gånger grep man Poulailler och lät honom åter rymma sin väg; qvinnor, forförda af hans utseende, hans intagande sätt och genero;sit, bidrogo ständgt att befria honom ur rättvisans händer. Men hans slutiiga undergång kom också genom en af hans mätresser, fröken Kirbergen, hvilken af kärlek icke hade velat lemna honom. Öfvergifven för en annan mera ung och skön älskarinna, hade hon tvenne gånger varit i lifsfara, den första af ett dolkstygn af Paulailler, den andra af en giftdryck. Denne bof begagnade samma medel mot sina mätresser, som Henrik VIII mot sina legitima gemåler. Upptänd af raseri öfver hans otacksamhet för så stora uppoffringar lefde och andades icke Wilhelmina af något annat än behofvet af hämnd. En ung tjuf, intagen af heunes behag (:y hon var endast 30 år ännu) begaguades af henne för detta ändamål: han inviterade Poulailler till ett slutligt farväl, Denne, glad öfver ett tillfälle att så lätt befria sig ifrån en varelse som så mycket embar:aserade honom, iogick derpå och proponerade till och med att tillbringa natten hos henne.— Sedan de hvilat en stand började hon blifva illamående. Poulailler märker det, och frågar hvad som plågar henne. — Åh ett intet; jag har blott tagit gift, då jag icke kunnat öfverlefva dig. — Ha! utropar tjufven förskräckt, du har då förgiftat mig också? — Detta skulle icke kunnat hämna mig; en hastig död skulle blifvit för mild för dig. Nej,! min vän, du skall frisk och sund utgå ur denna kammere, men du skall fortsätta din hvila i conciergeriet, och i morgon sluta på greveplatsens stegel. Poulailer ville ett ögonblick tveka, men hans mätress klappade händerna, och genast inrusade från alla sidor en mängd bevåpnade, som kastade sig öfver och grepo honom, oaktadt hans kraftiga motstånd. Hans död kom imedlertid icke så fort som hans älskarinna förespått, ty i hopp att utdraga ransaknmingen, och under densammz vinna ett tillfälle till flykt, bekände han på sig en mängd förut obekanta brott. Slutligen blef han lagd på en pinbänk, och derefter lefvande bränd. Man beräknade, att mer än etthundrafemtio personer af begge könen blifvit mördade af honom eller dess band. Motstånd förvildade hans karakter, och gjorde honom mäktig till de värsta grymheter. Utsigten till straff bidrog icke att mildra hans grymhet. Vid ett tillfälle mördade eller lät han mörda i byn St. Martin, fader, moder, tvenne bröder, en nygift dotter, hennes man och fyra deras slägtingar eller vänner. Vid ett annat, då en af hans folk bedragit honom, utan att vinna något derpå, inmurade man denne i hörnet af en källare; Poulailler lät på väggen inrista den så bestraffade olyckliges brott och epitafium. Man upptäckte detta några år efteråt, då källaren, der denna vilda hämnd blifvit utförd, öfvergått till en annan egare. — Krönikan tillägger, såsom kronan på denna tragiska upplösning, att i Poulaillers hembygd, der hans fader, moder, bröder och systrar ännu lefde mycket aktade, försäkrade man, ati natten efter hans afrättning Ila Zömhannadae tanrnat sara lånokosa tider etatt