— Och hvem är då monseigneur? frågade
banditen.
— Ah, det är en af våra prelater med kors
och mit:a. Han håler mig väl, på kyrkan:
räkning, och jag måste visa honom uppmärk-
samhei.
— Naturligtvis! svarade Poulailler.
Man anlände till porten; platsen var fri, och
banvditen följde förtjuserskan, men var knappas
inkommen, forr än en vagn stadnar utanför hu-
set. Den sköna faller nästan i vanmakt, af för-
skröckelse och besvär honom vid allt heligt att
dölja sig i ett annat rum. Han går och pre.
laten stiger in; en springa på dörren låter ho-
nom skåda hans apostoliska magnificen:; på
dess bröst strålar et kors af ovanligt stora
diemanter, buret på en dyrbar kedja; en bril-
janterad kordong och agraff af briljanter pryda
hatten; stenar af ett sällsynt biixtrande vatten
betäcka fiugrarna.
Detia är för mycket på en gåog för röfvaren
att endast vara en blind åskådare af. Hasvgt
inträder han och förkunnar sin vilja, med spänd
pistol framör den högirvördiges bröst, till pre-
latens och hans dams oändliga bestörtning. Bi-
skopen bar en alltför stor fruktan för sitt heli-
ga lif, att ens med en enda rörelse lita förmär-
ka något missnöje; med en honom egen skick-
lighet i att plundra, har Poulailler inom några
ögonblick bragt allt af prelatens ädla stenar, guid
och klingande mynt i sina fickor; och sedan han
af den sköna fordrat en liten belöning för det
intressanta möte hon förskaffat honom, aflägsnar
han sig under ett gapskratt. Sällan hade han
gjort ett så godt kap.
Upptand af förbittriog öfver en så oförvä-.
gen cjerfhet lät polislöjtuanten bland sina tjen-
steandar utlofva ena belöning af100 pistoler, jemte
en tjeost med 2000 livres afkastning åt den
som lemnade Poulailler i hans våld. M. He-;
rault hade nyss slutat sin dinr en dag, då han
underrättades, att grefve Villeneuve vänatade i
hans kabinett. Eadast tvenane familjer funnos
då i Frankrike af detta namn, en i Provence:
och en i Languedoc. M. Herault stiger in i
sitt kabinett; en person af hyggligt utseende,
klädd med lika mycken lyx som smak, begär,
ett enskildt samtal. Befallning gifves ait ingen
får inträda.
LL Nå vel, herr grefve! bvad behagas? Åh!!
en bagatell, min herre, endast 1000 pistoler; ni
har utlofvat 100, samt en tjenst med 2000 li
yres afkastning, för Poulallers inställande ; jag.
afstår tjensten mot den liila förhöjningen. —I
Hvad ni kuade lemna i mitt våld denna tjuf?
— Ja, ty Poulailler är — jag sjelf, som dödar .
er med denna förgiftade dolk, om ni yttrar ett
ljud eiler försöker försvara er. Betänk er väl,
en rispa är dödlig. j
Efter detta djerfva tal, med en min som icke ,
uttryckte något skämt, framdrager Polailler ur
fickan några fina men starka tåg, binder polis-j
löjtnantens händer, utan något motstån1l, och,
fastgör honom vid låset på en dörr; derpå öpp- 4
nar hen pulpeten och borttager alla penningar!
och redbarheter. Efter en djup bugning och
under achållan att M. Herault icke ville göra
sig besvär att följa honom, aflägsnar han sig
med lätta steg. Sc
Först en timma derefter beslutade sig betje-
ningen att gå in i kammaren, der polislöjtnan-
ten, uppfylld af blygsel öfver sitt äfventyr, i
stället att ropa på hjelp, fåfsngt försökte med
tänderna sönderbita sina starka fjettrar. Man
se 4 a
Å
--
ora