en gång den kungl. kronan, som hon väntad finna. Fåfangan är en så lättrogen passion Kommendantens dotter hade blifvit bländad a prinsens titlar, och då svartsjukan tystoade tol kade hon hans hemlighet såsom en royaute, ick annorlunda. Den gode Renaud, sade hon fö sig sjelf, vill att det första som i morgon möte mina blickar, skall blifva en kunglig krona. Har var ju grefve, nu är han prins, och hvem ve om jag icke i morgon är en drottning? Fög: Tfattades att hon icke utropat: Vive la Reine. Imedlertid ville hon icke draga sig tillbaks utan att hafva betraktat sin sofvande älskare, Hon nedsatte lampan och närmade sig han: särg, Hon såg efter hand mer och mer af örongottet, och hennes anlete uppklarnade, henne: läppar rörde sig sakta, en osägelig glädje strålade från hennes ögon och hon liknade en genius öfver detta tysta läger. Hennes hände sammanknäppte sig frivilligt af behof att tacka Gud, och i denna ställning försjönk hon i betraktande af den älskade varelsen, fixerande hvari och ett af bans drag, detta mjuka, lockiga hår, och lät ämdtligen sitt tjusta öga följa en lång hårlock ända till den nakna axeln. Ett högt utrop af förskräckelse undföll henne i detta ögonblick .. . . allt var förändradt! Hennes berusning försvann ; hennes läppar blekna , hinnes kropp förstenas. . . . Vid detta rop vaknade Renaud, betäckte sig likasom oöfverraskad. Han blygdes som en brottsling gripen å bar gerning. . . . Harmsen öfver sin förvirring, fattade han sig slutligen. Han artog en lotsad vrede likasom han blifvit förolämpad och nalkades kreolskan med blottad dolk. oo — Stöt till, om du vågar! sade Angela. Dolken föll ur handen, ty denna vrede var icke verklig, och bödeln föll på knä; han kande att han stod lika lågt, som hans offer var upphöjåt. — Ja, på knä! ropade hon, på knä! det var då din hemlighet! — Angela! — Kalla mig madam! återtog hon. Eländige! Att bedraga menniskorna, skymfa dem, kränka hvad som de vörda och öppet krossa deras heligaste idoler, huru lågt det är, låter dock fatta sig. Det finnes hjertan, som sjuda af så mycket hat; hämnden legitimerar detta slags ytterlighet. Men förstöra dens väl som aldrig gjort eder något ondt! inveckla uti samma vanära en oskyldig och en brottsling, korsfästa dem på samma kors, o! hvilken feghet, hvilken föraktlig nedrighet! Ty hvarföre straffar ni mig väl? Var jag der? Kunde jag försvara eder? Jag lefde tvåtusende mil ifrån eder, och ni har kommit öfver hafvet för att bedraga mig,svaga, okunviga. Bland millioner qvinnor är det mig ni utvalt till ert offer, mig, emedan jag älskade eder, emedan min fader upptagit ers nåde itrasor och utan bröd! — Nå väl, öfvergif mig, madam! Ännu är det tid dertill. Atervänd under er familjs tak; hemligheten af denna olycksaliga natt skall på det trognaste bevaras. — Ha, ni tror att det låter göra sig så lätt, ni tror att verlden är allt! Tig, min herre! ty ni förolämpar mig på dubbelt sätt, då ni mäne mig efter er morals måttstock. Verlden känner det icke, men jag sjelf tror ni, känner jag det icke? Kan ni hindra mig att bädanefter tänka på eder förderfliga hemlighet? Att lefva i sällskap med den? Nej, jag är förlorad. Det är spetälskan, en obotlig spetälska, hvarmed ni besmittat mig. Jag må hölja mig i guld och siden, och under sidenmanteln och smyckena skall den förtära mitt hjerta. — Men om jag vore oskyldig! — Ni oskyldig! ni ljuger, eller, hvad som var orättvisa i går, har blifvit rätt i dag. De som dömt eder, voro vissre än jag; de hafva läst i ert hjerta och straffat eder på förhand. Vanligtvis följer straffet brottet; denna gång foljde brottet straffet ; se der allt. Och om ni också vore oskyldig, är jog icke dessmindre förlerad. Jag har tagit på mig hälften af er förbannelse, monsieur. Förkastelsen uttalad öfver er återfaller på mig; ty det står icke i menniskors makt att lösa hvad som en ging är förenadt. Endast Gud kan det. Om hela verlden reste sig för att utropa: demna är en ängel, som jag misskänt! skulle en ännu starkare röst evara ada ära hecsge förhannade Tag för. i