en gång den kungl. kronan, som hon väntad
finna. Fåfangan är en så lättrogen passion
Kommendantens dotter hade blifvit bländad a
prinsens titlar, och då svartsjukan tystoade tol
kade hon hans hemlighet såsom en royaute, ick
annorlunda. Den gode Renaud, sade hon fö
sig sjelf, vill att det första som i morgon möte
mina blickar, skall blifva en kunglig krona. Har
var ju grefve, nu är han prins, och hvem ve
om jag icke i morgon är en drottning? Fög:
Tfattades att hon icke utropat: Vive la Reine.
Imedlertid ville hon icke draga sig tillbaks
utan att hafva betraktat sin sofvande älskare,
Hon nedsatte lampan och närmade sig han:
särg, Hon såg efter hand mer och mer af öron-
gottet, och hennes anlete uppklarnade, henne:
läppar rörde sig sakta, en osägelig glädje strå-
lade från hennes ögon och hon liknade en ge-
nius öfver detta tysta läger. Hennes hände
sammanknäppte sig frivilligt af behof att tacka
Gud, och i denna ställning försjönk hon i be-
traktande af den älskade varelsen, fixerande hvari
och ett af bans drag, detta mjuka, lockiga hår,
och lät ämdtligen sitt tjusta öga följa en lång
hårlock ända till den nakna axeln. Ett högt
utrop af förskräckelse undföll henne i detta ö-
gonblick .. . . allt var förändradt! Hennes be-
rusning försvann ; hennes läppar blekna , hinnes
kropp förstenas. . . .
Vid detta rop vaknade Renaud, betäckte sig
likasom oöfverraskad. Han blygdes som en
brottsling gripen å bar gerning. . . . Harmsen
öfver sin förvirring, fattade han sig slutligen.
Han artog en lotsad vrede likasom han blifvit
förolämpad och nalkades kreolskan med blottad
dolk.
oo — Stöt till, om du vågar! sade Angela.
Dolken föll ur handen, ty denna vrede var
icke verklig, och bödeln föll på knä; han kan-
de att han stod lika lågt, som hans offer var
upphöjåt.
— Ja, på knä! ropade hon, på knä! det
var då din hemlighet!
— Angela!
— Kalla mig madam! återtog hon. Eländi-
ge! Att bedraga menniskorna, skymfa dem, krän-
ka hvad som de vörda och öppet krossa deras
heligaste idoler, huru lågt det är, låter dock
fatta sig. Det finnes hjertan, som sjuda af så
mycket hat; hämnden legitimerar detta slags yt-
terlighet. Men förstöra dens väl som aldrig
gjort eder något ondt! inveckla uti samma van-
ära en oskyldig och en brottsling, korsfästa dem
på samma kors, o! hvilken feghet, hvilken för-
aktlig nedrighet! Ty hvarföre straffar ni mig
väl? Var jag der? Kunde jag försvara eder?
Jag lefde tvåtusende mil ifrån eder, och ni har
kommit öfver hafvet för att bedraga mig,svaga,
okunviga. Bland millioner qvinnor är det mig
ni utvalt till ert offer, mig, emedan jag älskade
eder, emedan min fader upptagit ers nåde itra-
sor och utan bröd!
— Nå väl, öfvergif mig, madam! Ännu är
det tid dertill. Atervänd under er familjs tak;
hemligheten af denna olycksaliga natt skall på
det trognaste bevaras.
— Ha, ni tror att det låter göra sig så lätt,
ni tror att verlden är allt! Tig, min herre! ty
ni förolämpar mig på dubbelt sätt, då ni mä-
ne mig efter er morals måttstock. Verlden kän-
ner det icke, men jag sjelf tror ni, känner jag
det icke? Kan ni hindra mig att bädanefter tän-
ka på eder förderfliga hemlighet? Att lefva i
sällskap med den? Nej, jag är förlorad. Det
är spetälskan, en obotlig spetälska, hvarmed ni
besmittat mig. Jag må hölja mig i guld och
siden, och under sidenmanteln och smyckena
skall den förtära mitt hjerta.
— Men om jag vore oskyldig!
— Ni oskyldig! ni ljuger, eller, hvad som
var orättvisa i går, har blifvit rätt i dag. De
som dömt eder, voro vissre än jag; de hafva
läst i ert hjerta och straffat eder på förhand.
Vanligtvis följer straffet brottet; denna gång folj-
de brottet straffet ; se der allt. Och om ni ock-
så vore oskyldig, är jog icke dessmindre förle-
rad. Jag har tagit på mig hälften af er för-
bannelse, monsieur. Förkastelsen uttalad öfver
er återfaller på mig; ty det står icke i menni-
skors makt att lösa hvad som en ging är före-
nadt. Endast Gud kan det. Om hela verlden
reste sig för att utropa: demna är en ängel,
som jag misskänt! skulle en ännu starkare röst
evara ada ära hecsge förhannade Tag för.
i