nörda händelsen, att en, två eller tre — låtom ess antaga den aldra osannolikaste — af Konungens rådgifvare skulle för grundlegsvidriga åtgärder, i anslagsväg, blifva entledigade ifrån sina platser, förutsatt att de icke hade reserverat sig, skulle detta hvarken sätta konungamakten i förlägenhet att finna nya sujetter vid konseljbordet, eller behöfva utgöra det ringaste hinder att lika väl efteråt som förut gå förbi Ständerna, så framt dessa icke skulle kunna anses äga den kraften, att göra så bestämda föreskrifter i afseende på dispositionen af statsmedlen, att den andra statsmakten derigenom betoges tillfället att gå emot deras beslut, när det gäller den slukande krigsbudgeten; men huru liten förhoppning i detta afseende finnes med vårt representationssätt, det kan man sluta just af den metod Styrelsen på sednare tider börjat begagna, att nemligen mellan Riksdagarna göra provisoriska regleringar, hvilka man sedan med teralig visshet kan påråkna att genomdrifva såsom ständiga vid påföljande Riksdag, samt dervid få höra talas om att det ej går an att. kompromettera sin Regering, o. s. Vv. Men så vidt frågan icke endast är hvad eller huru långt Regeringen, utan fara för ansvar kan tillåta sig gå utöfver och emot Ständernas beslut, utan i hvad mån hon dertill är lagligen berättigad, så blir förhållandet helt annorlunda, och det behöfves då, med den ringaste kännedom om grundlagens innehåll, icke några långa resonnemanger för att inse, att det just är i sådana frågor, som angå löneregleringar och lönetillökningar åt stater och korpser, som Rikets Ständer, efter grundlagens mening, böra hafva den hufvudsakliga beslutande rätten, eftersom Regeringsformen uttryckligen säger, alt medlen skola efter de af Ständerna fastställda stater användas. Det andra misstaget hes insändaren ligger deri, att han velat jemföra förhållandet vid Lifbeväringen med det vid de skånska regementerna. Utom det bevis denna jemförelse lemnar derpå, att man verkligen betraktat den nu gjorda lönetillökningen såsem ständig och fortfarande äfven för framtiden, fastän den, under namn af provisorisk, skett emot Ständernas vilja, har ins. icke tagit i betraktande den i flera afseenden stora skilnaden emellan de båda korpserna. För det första har Lifbeväringen icke någon trupp såsom de skånska regementerna, och hela chefsplatsen vid den förra är således långt mera umbärlig; ja, vi tvifla icke, att om chefen för Lifbeväringsregementet sjelf ville säga sin uppriktiga mening, så skulle han med sin kända loyaut medgfva, att den är fullkomligt öfverflödig och mer än de flesta andra tjenster här i landet måste räknas till statslyxen, för det andra har det icke lyckats Ins. och han har icke en gång gjort något försök att bevisa, hvarföre chefen ensam skulle vara i behof af en större löneförhöjning än alla löjtoanterne och underlöjtnanterne tillsammans. Han har endast sökt parera derdna anmärkning med ett vädjande till exempel af Carl Xl:s indelningsverk. — Stackars Carl XI! hvad du ändock får släppa til ditt namn, så snart det är fråga om anslag till tredje hufvudtiteln! — Det är med ditt indelniogsverk, såsom med Bibeln, att hvar och en; tolkar det efter sina önskningar. Och om du! ändock i detta ögonblick kunde uppstå ifrån de döda, huru skulle duicke förvånas öfver att man ännu talar om, att följa dina planer. — Carl XI var en ganska klok man, om också; det är if:ån hans epok, som den gamla svenska friheten egentligen lades i bojor, under ett stående skattesystem och den offentliga maktens stora allt beherskande hierarki, hvilken likt ett spindelnät sträcker sina trådar ifrån medelpunkten rundt omkring till alla landsändar. Men Carl XI ställde åtminstone så till, att indelningsverket den tiden icke hade så många sinekurer att bjuda på. Generalerne togo då icke bort öfverstarnes indelningar, tfverstarne och majorerne behöfde icke upptaga kaptenernas, samt kaptenerna icke löjtnantens eller fändrickens med ett ord, allt var åtminstone så inrättadt att hvar och en fick hvad honom tillhörde och, att äf ven subalternerne den tiden kunde vara fullkomligt belåtne, isynnerbet som de ännu sjelfve fin-) go bruka sina boställen. Nu tager man väl gerna det der indelnivgsverket till exempel, när FÖ ik Ar 9 Or Jan ana allan I 6.