Eilisif, klädd par fantaisie, som brud. uiksioreståndaren har det nöjet, att från sitt fönste åskåda hela akten, och i detalj beskrifva den hvarefter hket nedsättes 1 Gråmunkekyrkan, dei en Prior sednare visar sig, för att mottaga Årved och hans, efter nyss färegångna katastrof, något vansinniga dotter, hvilka önska gå i kloster hos Gråbröderna, samt för att få kommas fram med följande fras: När marmorns hjerta blottas under slagen af konstnärns hand, en dåre blott kan tråga: hvarför? — En gudebild uppstår deraf. — Så själens pröfning mejseln är, som danar af stuftets son, en högre skönhetsbild, hvilket är en hka klar och bestämd tanka, som den förträffligt passar för ea munk på 1300 talet. Sedan alla aflägsna! sig, inkommer ändteligen Birger, och håller bland grafvårdarna ett långt tal, deri bland annat förekommer : Jag liknar vandrarn som i gilträdets skugga vaknat opp: hvarthän han flyr, han döden bär inom sig, hvilket visar att redan Birger läst berättelser om Upas-trädet på Java. Under examinerande af kyrkan får han ändtligen se sin sons lik, åskan som börjat gå, bullrar i detsamma till med mycken effekt, Birger störtar till jordesa, och pjesen är slut. Jag vill hoppas, att denna exposition skall vara någorlunda tillräcklig, att gifva ett åskådligt begrepp om stycket, och att visa, huru det är möjligt, att det kan vara ett af de utmärktaste på vårt språk, med svaga karakterer och en svag dialog, huru planen kan vara rätt god, väl genomtänkt och väl utförd, der, som vi sett, hvar akt nästan är en sak för sig, och handlingen splittrad genom med nöd inkilade episoder; huru karaktererna kunna äga utmärkta för tjenster, der ingen enda, allt enligt recensentens i Dagligt Allehanda medgifvande, håller profvet; huru diktionen kan vara vacker, med ständiga enjambementer, en oupphörlig uppoch nedvändning af ordens tonvigt, de mest stötande grammatikaliska och linguistiska oriktigheter, såsom t. ex. jag satt honom, i stället för jag satte, eller Man har blott råd en gång försöka det, som kostar lifvet om man törolyckas, i stället för misslyckas, samt fastän språket stundom blir, som Dagligt Allehandas rec. säger, alltför mycken keepsakes-poesi, något hvaraf låsaren i det föregående erhållit flera rätt vackra prof, dem det vore lätt att öka med ett dussin andra, såsom t. ex. detta: en roffågel , som känner vålnaden af dödens pil, elier detta: Ett regn förhärjar sommarfågelns prakt, o. fl. d. Ehuru rec. i Dagl. Alleh. vid afgifvande af sitt belåtna totalömdöme om sorgspelet, tyckes hafva valt till sin regel denna så kristliga, att öfverse med sin nåstas svagheter, är det likväl fara värdt, att den publik, han i detta som andra fall, må lyckas tllvinna sig för sin åsigt af saken, icke blir synnerligt stor. Utom detta kotteri skall opinionen, svårligen låtande sig i fråga om uppskattendet af ett större dramatiskt arbete, mutas af ettpar enskilda mindre misslyckade, eler till och med rätt byggliga småbitar, — och I det vore högst orättvist att neka det några så-j dana verkligen förekomma äfven i ifrågavarande! sorgspel, — helt oförsväldt och som en god; vän råda He Beskov, att efter dessa försök stål ; l sig ifrån det dramatiska författareskapet. Han har ju en annan genre öppen för sig, densamma med hvilken han började, och hvilken, på: samma gång den kräfver mindre mångsidig för-; måga, en mindre djup verldsblick, en mindre: gedigen talang, än sorgespelet, ofia belönar sina! idkare, — och Hr Beskov sjelf är derpå etti utmärkt exempel, — på ett långt mera lysande sätt, än hvarje annat slags skaldskap. Förmakens och de akademiska salongernas sånggudinna, sånggudinnan för de klingande orden, för den parfymerade nättheten, för smickret en confiture, för de pretiösa fraserna, ack, hon will längesedan förgås af jalousie, sedan hennes älskling lemnade henne för den tråkiga Melpomene. Må då Hr Beskov för en skönhet, hvars gunst han ändå aldrig vinner, återvända till sin förut utkorade dam! hen har utan tvifvel ännu mycket både blommor, kronor och band för att smycka sin riddares sköld, och skall lätteligen komma honom att, liksom Mollberg hos Bellman, glömma den förtret han rönt på annat håll.