Eilisif, klädd par fantaisie, som brud. uiksio-
reståndaren har det nöjet, att från sitt fönste
åskåda hela akten, och i detalj beskrifva den
hvarefter hket nedsättes 1 Gråmunkekyrkan, dei
en Prior sednare visar sig, för att mottaga År-
ved och hans, efter nyss färegångna katastrof,
något vansinniga dotter, hvilka önska gå i klo-
ster hos Gråbröderna, samt för att få kommas
fram med följande fras:
När marmorns hjerta blottas under slagen
af konstnärns hand, en dåre blott kan tråga:
hvarför? — En gudebild uppstår deraf. —
Så själens pröfning mejseln är, som danar
af stuftets son, en högre skönhetsbild,
hvilket är en hka klar och bestämd tanka, som
den förträffligt passar för ea munk på 1300
talet. Sedan alla aflägsna! sig, inkommer änd-
teligen Birger, och håller bland grafvårdarna ett
långt tal, deri bland annat förekommer :
Jag liknar vandrarn
som i gilträdets skugga vaknat opp:
hvarthän han flyr, han döden bär inom sig,
hvilket visar att redan Birger läst berättelser om
Upas-trädet på Java. Under examinerande af
kyrkan får han ändtligen se sin sons lik, åskan
som börjat gå, bullrar i detsamma till med myc-
ken effekt, Birger störtar till jordesa, och pjesen
är slut.
Jag vill hoppas, att denna exposition skall
vara någorlunda tillräcklig, att gifva ett åskåd-
ligt begrepp om stycket, och att visa, huru det
är möjligt, att det kan vara ett af de utmärkta-
ste på vårt språk, med svaga karakterer och en
svag dialog, huru planen kan vara rätt god,
väl genomtänkt och väl utförd, der, som vi
sett, hvar akt nästan är en sak för sig, och hand-
lingen splittrad genom med nöd inkilade episo-
der; huru karaktererna kunna äga utmärkta för
tjenster, der ingen enda, allt enligt recensentens
i Dagligt Allehanda medgifvande, håller profvet;
huru diktionen kan vara vacker, med ständiga
enjambementer, en oupphörlig upp- och ned-
vändning af ordens tonvigt, de mest stötande
grammatikaliska och linguistiska oriktigheter, så-
som t. ex. jag satt honom, i stället för jag
satte, eller
Man har blott råd en gång försöka det,
som kostar lifvet om man törolyckas,
i stället för misslyckas, samt fastän språket
stundom blir, som Dagligt Allehandas rec. sä-
ger, alltför mycken keepsakes-poesi, något
hvaraf låsaren i det föregående erhållit flera rätt
vackra prof, dem det vore lätt att öka med ett
dussin andra, såsom t. ex. detta: en roffågel ,
som känner vålnaden af dödens pil,
elier detta:
Ett regn förhärjar sommarfågelns prakt,
o. fl. d.
Ehuru rec. i Dagl. Alleh. vid afgifvande af sitt
belåtna totalömdöme om sorgspelet, tyckes haf-
va valt till sin regel denna så kristliga, att
öfverse med sin nåstas svagheter, är det likväl
fara värdt, att den publik, han i detta som an-
dra fall, må lyckas tllvinna sig för sin åsigt af
saken, icke blir synnerligt stor. Utom detta kot-
teri skall opinionen, svårligen låtande sig i fråga
om uppskattendet af ett större dramatiskt arbe-
te, mutas af ettpar enskilda mindre misslyckade,
eler till och med rätt byggliga småbitar, — och I
det vore högst orättvist att neka det några så-j
dana verkligen förekomma äfven i ifrågavarande!
sorgspel, — helt oförsväldt och som en god;
vän råda He Beskov, att efter dessa försök stål
;
l
sig ifrån det dramatiska författareskapet. Han
har ju en annan genre öppen för sig, densam-
ma med hvilken han började, och hvilken, på:
samma gång den kräfver mindre mångsidig för-;
måga, en mindre djup verldsblick, en mindre:
gedigen talang, än sorgespelet, ofia belönar sina!
idkare, — och Hr Beskov sjelf är derpå etti
utmärkt exempel, — på ett långt mera lysande
sätt, än hvarje annat slags skaldskap. Förma-
kens och de akademiska salongernas sånggudin-
na, sånggudinnan för de klingande orden, för
den parfymerade nättheten, för smickret en con-
fiture, för de pretiösa fraserna, ack, hon will
längesedan förgås af jalousie, sedan hennes älsk-
ling lemnade henne för den tråkiga Melpomene.
Må då Hr Beskov för en skönhet, hvars gunst
han ändå aldrig vinner, återvända till sin förut
utkorade dam! hen har utan tvifvel ännu myc-
ket både blommor, kronor och band för att
smycka sin riddares sköld, och skall lätteligen
komma honom att, liksom Mollberg hos Bell-
man, glömma den förtret han rönt på annat
håll.