ryckt tull hans hjelp emot rikstorest, och att han sjelf medförde en tropp krigsmän, förkastar Magnus, han, som nyss var en så väldig kämpe, icie allenast Daoskaraes bjelp, utan skickar afven Sturen med dess folk till Matts, att hjelpa denne foördrifva hans egne bundsförvanter. Då Matts sedermera stormar Stegeborg, blir han likväl åter den starke kämpen i andra akten, och afslår tvenne stormningar. Matts är alldeles desperat, men då han får höra att Birger blifvit galen, bevekes med ens hans sinne. Han erinrar sig att S3jelf vilden höjer ej vapen emot den, hvars hjessa invigts åt eviga, fördolda makters hämnd, och hedningen af vördnad för olyckan; ju ansåg den vansinnige som fridlyst, Han låter inställa stormen, ångrar det utgjutna blodet, upphäfver domen öfver Birger, och ropar till Magnus att komma ner från borgmuren; denne, som åter får ett anfall af den helgons-paroxysm, hvaraf vi förut sett honom anfäktad, då ban, försmående konungakronan, skickade den Danska hjelpen tillbaka, kommer också verkligen ner, uppger det fäste han så väl försvarat, och lemnar sig till fånge på sitt hedersord åt Matts, hvarjemte han obetingad ingår på det af den sednare stipulerade vilkor, att om någon py uppresning skedde i hans namn, skulle både han och hans far vara oåterkalleligen förfallna under dödsstraff. Scenen förflyttas för ett ögonblick till Kolmården; allmogen församlar sig der i hopar från spridda håll, och Sturen förenar sig med dem, för att gå till Stockholm och befria Magnus, som, eftsr hvad de erfarit, följt riksföreståndaren dit som fånge. I Stockholm träffa vi Matts Kettilmundson sysselsatt med att tala metafysik, derunder han bland annat säger att: Hvar handling är en skymt af andeverlden och det närvarande är endast det förflutnas framtid. Man tröttnar likväl vid all ting, äfven vid att tala i gåtor, helst när man är för sig sjelf, och ingen är tillstädes att beundra desamma, hvarföre också Matts snart byter om ton, och yttrar sig dervid om sina råd, hvilka han hitstämt till sig: : Dröngöter äro de — suphalsar — frossa vid bordet bort den tid, som tillhör staten. Bäst som det är lyfter sig likväl hans ande åter till högre rymder, och han förkunnar, för sina råd, hvilka nu kunde höra och förvånas öfver de vackra fraserna, att Sista årens härd sitt mörka liktåg slutat. NWyfödd freden sig solar glad på våra blåa berg, och striden, slumrande i jernets ådror, biott återväckes at en oväns slag. Hvad den nyfödda friden och den slumrande striden beträffar, så tyckes det likväl dermed hafva sig något tvistigt, ty straxt derpå berättas det. att Birgsr återfått förståndet och vore på vägen från Stegeborg till Stockholm, samt att Sture med en upprorsskara, står färdig att bestorma slottet och befria Magnus Birgerson. Matts Kettilmundson liter slå upp portarne, emottar ensam de upproriske, och Sturen, den tappre, bjeltemogige Sturen, samt en mängd krigare och de frie bönder,, låta af honom ensam upptukta sig som skolgossar, och aftåga med oförrättade ärender. Sedan de gått bort, börjar Matts imedlertid fundera på obehaget af dylika afbrott i fridens ljufva slummer, de der saunolikt ofta nog torde förnya sig, i fall icke något afgörande steg tages, och han finrer alltså med sina råd nödvändigt att afrätta den unge Magnus, som på god t:o lemnat sig i hans bänder: Domen är redan längesedan i beredskap uppsatt och renskrifven, herr Matts behöfver endast tekna sitt namn derunder. Några rader på pergamentet, det är fullbordst, och Sparre motiager dokumentet för att verkställa beslutet. Helgonet Magnus sitter imedlertid och väntar på hvad som skall ske. Arved med Eilisif hälsar på honom och vill förmå honom att rädda sig undan bödelsvärdet, som — Arved har det från säker källa — redan är lyftadt öfver honom; han skall fly under skydd af den munkförklädnad, hvari Eilisif för sådant ändamål inkommit; hon sjelf, den sköna flickan, har belutat bli qvar i hans ställe; men han är bunten af sitt löfte; Arved deklamerar fåfengt för onom om Virginius och Brutus; han är obeeklig, och förklarar: As