(Insändt.)
HERR v. BESKOWS SISTA SORGSPEL:
,BIRGER OCH HANS ÄTT.
Tredje Artikeln.
Fjerde akten förer oss till Mora stenar, der
lett folkmöte är utsatt. Här framställes den ge-
inuine svenske bonden obeslutsam, grälande med
I köpstadsmånnen, hvilka han ej vill medgifva
rättigheten att deltaga i tinget, och som han
hedrar med titlarna krämarbyke, bodkarlar,
iprejare och flera dylika kärnord, de der be-
talas med andra icke mindre expressiva, såsom
:bondlurkar, bufflar,, o. s. v. Drottset Matts
Kettilmundson framhafver här för tinget den
,fångne Brunke, hvilken, efter ett förtvifladt för-
svar, i Nyköpirg slutligen måste gifva sig. Brun-
ke, i stället tör att på något sätt söka framställa
sin gerning i en mildare dager, beter sig tvert-
om som en ordentlig galning, och skryter öfver
bur han låtit hertigarne störta ner, säkert trettio
alnar, i ett lönhvalf, der han förmodar de
antingen genast brutit nacken af sig eller annars
redan svultit ibjäl. Innan han åter föres bort,
för att i Stockholm lida dödsstraffet, lemnar
han den församlade menigheten en upptäckt,
den han högst patetiskt och svassande förkun-
nar ensamt skall göra Matts Kettilmundsons
alla planer om intet, den nemligen, att Birgers
Ison, som ansetts längesedan död och begrafven,
ännu lefver frisk och sund, samt till och med
befinner sig på Svensk botten. Denna nyhet
gör imedlertid icke så utomordentligt intryck
isom Brunke föreställt sig. Visserligen tassla
bondgubbarna till n början litet sins imellan;
I men hur herr Matts talar med dem, gå de slut-
:ligen obetingadt in på alla hans förslager, för-
klara den unga Magnus, Birgers son, genom
I fadrens brott hafva förverkat äfven sitt lif och
helt simpelt döma far och son fridlösa. Här-
efter utnämna de Matts till riksföreståndare, samt.
kora hertig Eriks treårige son till konung. Då
han bäres fram för bönderna, tycka de väl vid
första påseendet, att hans händer äro något för
klena att hålla spiran, och skaka på hufvudet
deröfver, att han, bäst som det är, börjar lipa
litet, hvilket ingen Folkunge gjortv, men då:
de behörigen granskat hans ,låga panna och!
klufsa underläpp, hvari pilten lknar sin salig!
far, blifva de snart åter tillfredsställda och finna
honom fullkomligt värdig det gamla Sveriges
tbron. Sedan detta allt lyckligen och väl är af-
bandladt, företager sig riksföreståndaren åtskilli-
ga mera speciella riksangelägenheter med bön-
derna, dem han i allmänhet afspisar i ganska
evergiska ordalag, såsom t. ex. då han säger
till dem:
Begynn ej kasta småsten åt din herre,
Hen slår igen med storsten.,
eller :
Fån J för mycket fläsk i kåln, blir hen
Er osund; jag dock svara vill att käppen
Skall ligga bredvid den, som vederbör.,
Hao skulle kanske tycka att detta kärnspråk, som
visserligen i sig sjelf är af en utomordentlig effekt, )
cke står alldeles tillsamman med det roman-
iska bildspråk, som kerr Matts annars vid sam-l,
na tillfälle ömsom använder, såsom t. x. då
han utbrister:
Framtidskänslan är ett segerlöfte!
Men det är väl härigenom han först framstår