(Insändt.) HERR v. BESKOWS SISTA SORGSPEL: ,BIRGER OCH HANS ÄTT. Tredje Artikeln. Fjerde akten förer oss till Mora stenar, der lett folkmöte är utsatt. Här framställes den geinuine svenske bonden obeslutsam, grälande med I köpstadsmånnen, hvilka han ej vill medgifva rättigheten att deltaga i tinget, och som han hedrar med titlarna krämarbyke, bodkarlar, iprejare och flera dylika kärnord, de der betalas med andra icke mindre expressiva, såsom :bondlurkar, bufflar,, o. s. v. Drottset Matts Kettilmundson framhafver här för tinget den ,fångne Brunke, hvilken, efter ett förtvifladt försvar, i Nyköpirg slutligen måste gifva sig. Brunke, i stället tör att på något sätt söka framställa sin gerning i en mildare dager, beter sig tvertom som en ordentlig galning, och skryter öfver bur han låtit hertigarne störta ner, säkert trettio alnar, i ett lönhvalf, der han förmodar de antingen genast brutit nacken af sig eller annars redan svultit ibjäl. Innan han åter föres bort, för att i Stockholm lida dödsstraffet, lemnar han den församlade menigheten en upptäckt, den han högst patetiskt och svassande förkunnar ensamt skall göra Matts Kettilmundsons alla planer om intet, den nemligen, att Birgers Ison, som ansetts längesedan död och begrafven, ännu lefver frisk och sund, samt till och med befinner sig på Svensk botten. Denna nyhet gör imedlertid icke så utomordentligt intryck isom Brunke föreställt sig. Visserligen tassla bondgubbarna till n början litet sins imellan; I men hur herr Matts talar med dem, gå de slut:ligen obetingadt in på alla hans förslager, förklara den unga Magnus, Birgers son, genom I fadrens brott hafva förverkat äfven sitt lif och helt simpelt döma far och son fridlösa. Härefter utnämna de Matts till riksföreståndare, samt. kora hertig Eriks treårige son till konung. Då han bäres fram för bönderna, tycka de väl vid första påseendet, att hans händer äro något för klena att hålla spiran, och skaka på hufvudet deröfver, att han, bäst som det är, börjar lipa litet, hvilket ingen Folkunge gjortv, men då: de behörigen granskat hans ,låga panna och! klufsa underläpp, hvari pilten lknar sin salig! far, blifva de snart åter tillfredsställda och finna honom fullkomligt värdig det gamla Sveriges tbron. Sedan detta allt lyckligen och väl är afbandladt, företager sig riksföreståndaren åtskilliga mera speciella riksangelägenheter med bönderna, dem han i allmänhet afspisar i ganska evergiska ordalag, såsom t. ex. då han säger till dem: Begynn ej kasta småsten åt din herre, Hen slår igen med storsten., eller : Fån J för mycket fläsk i kåln, blir hen Er osund; jag dock svara vill att käppen Skall ligga bredvid den, som vederbör., Hao skulle kanske tycka att detta kärnspråk, som visserligen i sig sjelf är af en utomordentlig effekt, ) cke står alldeles tillsamman med det romaniska bildspråk, som kerr Matts annars vid sam-l, na tillfälle ömsom använder, såsom t. x. då han utbrister: Framtidskänslan är ett segerlöfte! Men det är väl härigenom han först framstår