nörda händelsen, att en, två eller tre — låtom
ess antaga den aldra osannolikaste — af Konun-
gens rådgifvare skulle för grundlegsvidriga åt-
gärder, i anslagsväg, blifva entledigade ifrån sina
platser, förutsatt att de icke hade reserverat
sig, skulle detta hvarken sätta konungamakten
i förlägenhet att finna nya sujetter vid kon-
seljbordet, eller behöfva utgöra det ringaste
hinder att lika väl efteråt som förut gå förbi
Ständerna, så framt dessa icke skulle kunna
anses äga den kraften, att göra så bestämda
föreskrifter i afseende på dispositionen af stats-
medlen, att den andra statsmakten derigenom
betoges tillfället att gå emot deras beslut, när
det gäller den slukande krigsbudgeten; men
huru liten förhoppning i detta afseende finnes
med vårt representationssätt, det kan man sluta
just af den metod Styrelsen på sednare tider
börjat begagna, att nemligen mellan Riksdagarna
göra provisoriska regleringar, hvilka man sedan
med teralig visshet kan påråkna att genomdrif-
va såsom ständiga vid påföljande Riksdag, samt
dervid få höra talas om att det ej går an att.
kompromettera sin Regering, o. s. Vv.
Men så vidt frågan icke endast är hvad eller
huru långt Regeringen, utan fara för ansvar
kan tillåta sig gå utöfver och emot Ständernas
beslut, utan i hvad mån hon dertill är lagligen
berättigad, så blir förhållandet helt annorlunda,
och det behöfves då, med den ringaste känne-
dom om grundlagens innehåll, icke några långa
resonnemanger för att inse, att det just är i
sådana frågor, som angå löneregleringar och
lönetillökningar åt stater och korpser, som Ri-
kets Ständer, efter grundlagens mening, böra
hafva den hufvudsakliga beslutande rätten, efter-
som Regeringsformen uttryckligen säger, alt
medlen skola efter de af Ständerna fast-
ställda stater användas.
Det andra misstaget hes insändaren ligger
deri, att han velat jemföra förhållandet vid
Lifbeväringen med det vid de skånska regemen-
terna. Utom det bevis denna jemförelse lem-
nar derpå, att man verkligen betraktat den nu
gjorda lönetillökningen såsem ständig och fort-
farande äfven för framtiden, fastän den, un-
der namn af provisorisk, skett emot Ständer-
nas vilja, har ins. icke tagit i betraktande den
i flera afseenden stora skilnaden emellan de
båda korpserna. För det första har Lifbevä-
ringen icke någon trupp såsom de skånska re-
gementerna, och hela chefsplatsen vid den förra
är således långt mera umbärlig; ja, vi tvifla
icke, att om chefen för Lifbeväringsregemen-
tet sjelf ville säga sin uppriktiga mening,
så skulle han med sin kända loyaut med-
gfva, att den är fullkomligt öfverflödig och
mer än de flesta andra tjenster här i lan-
det måste räknas till statslyxen, för det andra
har det icke lyckats Ins. och han har icke en
gång gjort något försök att bevisa, hvarföre che-
fen ensam skulle vara i behof af en större lö-
neförhöjning än alla löjtoanterne och underlöjt-
nanterne tillsammans. Han har endast sökt
parera derdna anmärkning med ett vädjande till
exempel af Carl Xl:s indelningsverk. — Stac-
kars Carl XI! hvad du ändock får släppa til
ditt namn, så snart det är fråga om anslag till
tredje hufvudtiteln! — Det är med ditt indel-
niogsverk, såsom med Bibeln, att hvar och en;
tolkar det efter sina önskningar. Och om du!
ändock i detta ögonblick kunde uppstå ifrån de
döda, huru skulle duicke förvånas öfver att
man ännu talar om, att följa dina planer. —
Carl XI var en ganska klok man, om också;
det är if:ån hans epok, som den gamla svenska
friheten egentligen lades i bojor, under ett stå-
ende skattesystem och den offentliga maktens
stora allt beherskande hierarki, hvilken likt ett
spindelnät sträcker sina trådar ifrån medelpunk-
ten rundt omkring till alla landsändar. Men
Carl XI ställde åtminstone så till, att indelnings-
verket den tiden icke hade så många sinekurer
att bjuda på. Generalerne togo då icke bort
öfverstarnes indelningar, tfverstarne och majo-
rerne behöfde icke upptaga kaptenernas, samt
kaptenerna icke löjtnantens eller fändrickens med
ett ord, allt var åtminstone så inrättadt att hvar
och en fick hvad honom tillhörde och, att äf
ven subalternerne den tiden kunde vara fullkom-
ligt belåtne, isynnerbet som de ännu sjelfve fin-)
go bruka sina boställen. Nu tager man väl ger-
na det der indelnivgsverket till exempel, när
- FÖ ik Ar 9 Or Jan ana allan I 6.