Lr ULCIILE IUCU HORSIOL HalranRIC!iD, INan KUDUC S5a Iledes under medeltiden som gästvän emöttag någon i sitt hus, nattetid öfverfalla honom, så II honom i bojor och låta honom svälta ibjäl, oc tändå vara en stor och högsinnad man. Denn: historiska och psykologiska upptäckt är ensan tillräcklig att konstituera en domare i det vittrs Israel, en litterär chevalier sans peur et san: Ireproche, och sedan man gjort den, finnes vä inom estetikens. verld ingen, som man icke är! berättigad att göra. Matts Kettilmundsson omges af mnågot storartadt, någon atmosfer af grandeur,, och äl särdeles ypperlig i fjerde akten. Om denna fjerde akt heter det, att Matts och de öfriga stora och ädla karaktererna äro mycket smån emot Brunke, hvilken författaren, såsom det på ett annat ställe i recensionen heter, velat stämpla till en usel bof. Att vara mycket liten mot en usel bof, är sålunda att vara ypperlig. I femte akten är han vid ig,, han pprålar med ridderlighet. Han mördar Magvus kallt och liknöjdt,, och uppträdet, der han från silt fönster åskådar Magni afrättning, är en pbödelsscen in natura, betraktad med en bödels köld., Detta är den atmos!er af grandeur, hvaraf han omgifves. Magnus, styckets hufvudperson, är nog löst påhaftad hufvudbandlingeo., Det hindrar likväl icke handlingen från att, såsom vi seit, hafva mycken förtjenst, om också hufvudpersonen ej riktigt hör dit. Han har det ,hufvudfel att låta utropa sig såsom ett underverk, och betydligt, medelst handling, rättfärdiga det; han har derjemte en onaturlighet af storhet och forträfflighet i hvad han gör, som beröfvar hans personlighet allt sanning, all historisk kostym, och vållar, att hans framträdande i handling verkar alldeles såsom existerade det icke., Han hindrar medelst sitt onaturliga ädelmod både sig sjelf och alla andra att åstadkomma någonting dramatiskt i verk och gerning. Ett stycke, der ivgen gör någonting dramatiskt, kan likväl hafva en handling af myckea fortjenst. Förr i verlden kunde hon väl det just icke, men förhållandet blir, som jag hoppas, annorlunda , sedan Dagligt Allehanda tagit kritikens domaresvärd om händer. Eylisif är vett täckt, äiskvärdt, själsvärmande väsen.n Visserligen är äfven hon ,behäf ad med någon onatur. Hennes argumentation om riddarens trohet är en,fläck, på henae, och hennes riddareideal måtte åtminstone icke vara någon Toggenburg., Att en ung flicka råkar hafva en liten fläck på sig, — är det häri man skall söka förklaringen hvarför Rec. funnit henve så själsvärmande? Erik är en fullkomlig nullitet. Hans bror Waldemar är ,blott antydd,, men likväl fullt och konseqvent karakteriserad. Atvid är den bäst teknade i stycket., Med alla dessa fel, som recensenten före brår arbetet, och hvilka, som man sett, äro ett totalt felteknande af karaktererna, bland hvilka den förnämste, eller Matts Kettilmundsson, försäkras hafva varit förfaitaren för mäktig, en svag dialog, och en haltsnde versifikation, står det likväl icke blott fast, hvad recensenten sagt i början om hela arbetet, eller att det hör till det utmärktaste vårt språk frambragt,, och att karaktererna, så misslyckade de än äro, likväl ofta äro af utmärkt förtjenst, utan Rec. upprepar ytterligare i slutet sitt omdöme af det hela, att deraf återstår nog mycket att göra p,ett rät intressant arbete. Vore den, som skrifvit så, en annan än den för sia sjelständighet så allmänt aktade HRecensenten i Dagligt Allehanda, skulle man kanske säga, att det beröm han bestått arbetet, varit en fsljd af något oemotståndligt inflytande af ett slags andligt fostbrödralag, eller en liten tumning af en mjuk och silkeslen hofmansnäfve; men att samvetet sedermera slagit honom, attarbetets klenhet varit så obestridlig och i ögonen fallande, att han efteråt nästan mot sin vilja nödgats upptaga åtskilliga af de fel, han ej kunnat undgå att inse. Så skulle man säga, ifall fråga vore om en vanlig kritiker; men jag bar förut sagt, och hvar och en vet det redan, att År von Beskow och hans recensent i Dagligt Allehanda icke få mätas efter en vanlig måttstock, att de fordra sitt eget mått, att de egentligen blott kunna mäta hvarandra. Man förstår först den ea E-Ten CT Tu