Lr ULCIILE IUCU HORSIOL HalranRIC!iD, INan KUDUC S5a
Iledes under medeltiden som gästvän emöttag
någon i sitt hus, nattetid öfverfalla honom, så
II honom i bojor och låta honom svälta ibjäl, oc
tändå vara en stor och högsinnad man. Denn:
historiska och psykologiska upptäckt är ensan
tillräcklig att konstituera en domare i det vittrs
Israel, en litterär chevalier sans peur et san:
Ireproche, och sedan man gjort den, finnes vä
inom estetikens. verld ingen, som man icke är!
berättigad att göra.
Matts Kettilmundsson omges af mnågot stor-
artadt, någon atmosfer af grandeur,, och äl
särdeles ypperlig i fjerde akten. Om den-
na fjerde akt heter det, att Matts och de
öfriga stora och ädla karaktererna äro mycket
smån emot Brunke, hvilken författaren, såsom
det på ett annat ställe i recensionen heter, ve-
lat stämpla till en usel bof. Att vara mycket
liten mot en usel bof, är sålunda att vara yp-
perlig. I femte akten är han vid ig,, han pprå-
lar med ridderlighet. Han mördar Magvus
kallt och liknöjdt,, och uppträdet, der han
från silt fönster åskådar Magni afrättning, är en
pbödelsscen in natura, betraktad med en bödels
köld., Detta är den atmos!er af grandeur, hvar-
af han omgifves.
Magnus, styckets hufvudperson, är nog löst
påhaftad hufvudbandlingeo., Det hindrar likväl
icke handlingen från att, såsom vi seit, hafva
mycken förtjenst, om också hufvudpersonen ej
riktigt hör dit. Han har det ,hufvudfel att
låta utropa sig såsom ett underverk, och be-
tydligt, medelst handling, rättfärdiga det; han
har derjemte en onaturlighet af storhet och for-
träfflighet i hvad han gör, som beröfvar hans
personlighet allt sanning, all historisk kostym,
och vållar, att hans framträdande i handling
verkar alldeles såsom existerade det icke., Han
hindrar medelst sitt onaturliga ädelmod både sig
sjelf och alla andra att åstadkomma någon-
ting dramatiskt i verk och gerning. Ett styc-
ke, der ivgen gör någonting dramatiskt, kan
likväl hafva en handling af myckea fortjenst.
Förr i verlden kunde hon väl det just icke,
men förhållandet blir, som jag hoppas, annor-
lunda , sedan Dagligt Allehanda tagit kriti-
kens domaresvärd om händer.
Eylisif är vett täckt, äiskvärdt, själsvärman-
de väsen.n Visserligen är äfven hon ,behäf ad
med någon onatur. Hennes argumentation om
riddarens trohet är en,fläck, på henae, och hen-
nes riddareideal måtte åtminstone icke vara nå-
gon Toggenburg., Att en ung flicka råkar haf-
va en liten fläck på sig, — är det häri man
skall söka förklaringen hvarför Rec. funnit hen-
ve så själsvärmande?
Erik är en fullkomlig nullitet. Hans bror
Waldemar är ,blott antydd,, men likväl fullt
och konseqvent karakteriserad. Atvid är den
bäst teknade i stycket.,
Med alla dessa fel, som recensenten före
brår arbetet, och hvilka, som man sett, äro ett
totalt felteknande af karaktererna, bland hvil-
ka den förnämste, eller Matts Kettilmundsson,
försäkras hafva varit förfaitaren för mäktig, en
svag dialog, och en haltsnde versifikation, står
det likväl icke blott fast, hvad recensenten sagt
i början om hela arbetet, eller att det hör till
det utmärktaste vårt språk frambragt,, och att
karaktererna, så misslyckade de än äro, likväl
ofta äro af utmärkt förtjenst, utan Rec. uppre-
par ytterligare i slutet sitt omdöme af det hela,
att deraf återstår nog mycket att göra p,ett rät
intressant arbete. Vore den, som skrifvit så,
en annan än den för sia sjelständighet så all-
mänt aktade HRecensenten i Dagligt Allehan-
da, skulle man kanske säga, att det beröm
han bestått arbetet, varit en fsljd af något oe-
motståndligt inflytande af ett slags andligt fost-
brödralag, eller en liten tumning af en mjuk
och silkeslen hofmansnäfve; men att samvetet
sedermera slagit honom, attarbetets klenhet va-
rit så obestridlig och i ögonen fallande, att han
efteråt nästan mot sin vilja nödgats upptaga åt-
skilliga af de fel, han ej kunnat undgå att in-
se. Så skulle man säga, ifall fråga vore om en
vanlig kritiker; men jag bar förut sagt, och
hvar och en vet det redan, att År von Beskow
och hans recensent i Dagligt Allehanda icke
få mätas efter en vanlig måttstock, att de for-
dra sitt eget mått, att de egentligen blott kun-
na mäta hvarandra. Man förstår först den e-
a E-Ten CT Tu