nn - eg Pt ee
i Deuna är ock verkligt skön. Den öfriga musiker
är mer eller mindre tillskuren efter modets före-
I skrifter ; och att den går bra att dansa efter,
det hafva våra unga herrar och damer redan i
jett par vintrar erfarit. Det svagaste i hel o-
I peran är utan tvifsel finalen (om man annars
får kalla den så) i tredje akten. Duetten i
devna akt emellan Zzmpa och Camilla var det
sista Herold skref. bet öfriga är af någon
obscur tonsättare. Det vill för öfrigt synas som
om hela slutscenen saklöst kunde vara borta,
Ity vid Zampas muedsjunkande i afgrunden är
piesen utan tvifvel i sjelfva verket slut. Man
har gjort med Zampa som med Don Juan, med
den skilnaden blott, att till den förra har man
skarfvat en hten smula himmel, och till den
sednare et liten smula helivete.
Hur går pjesen? Åh jo! Den går som Wad
man skref em en viss persons odödlighet; men
nu för tiden har man ej större pretentioner på
att en pjes skall gå, utom att direktiomen liter
den första akten gå före den andra, dem andra
före den tredje, o. s. v. Detta år äfven ve-
derbörligsn iakttaget vid uppsättningen af Zam-
på. Zampa spelas, som man val kan före-
ställa sig, af Hr Sällström, ehuru man icke
lika litt torde föreställa sig, hur Hr Sällström
spelar Zampa. Hr Sällström är allt för klen
för att med sanning kunna återge en vild röf-
varhöfdings rol, och serdeles svag föreföll han
Rec. i duetten med Camilla i tredje akten, der
han bör utveckla den högsta potens af kraft,
eld och passion. Att Hr S. ej alltid sjöng rent,
behöfver ej anmärkas, men med oro fornam
man, att detta) äfven var händelsea med Fru
Gelhaar, som eljest brukar sjunga så silfverrent.
Men kanske berodde detta af en tillfällig indis-
position. I Romansen var hon likväl gavska
lycklig. Fru G:s spel känner man, eller rät-
tare känner man ieke, ty hon brukar ej spela.
Pfeiffer förbigå vi med tystnad, och det
vore önskligt om han ginge förbi Zimpa på
samma sätt. Frågas blott billigt — skall det
väl någonsin blifva någonting af Hr Robach,
då man ej ännu vågar anförtro honom en sådan
rol som Alionsos? Han är väl nu omkring ett
par och tjugu år, och det vore väl sålunda tid
på att han småningom hörjade realisera de ly-
sande förhoppningar, hvilka man om honom
för någa år sedan väckte. — Att Fru Fröss-
lind ännu finnes vid Korgl. teaterv, derom fir
man en liten påminnelse gensm henres upp-
trädande som Ritta. Hr L. Kinmansson är
sekunschef för Zampas liftrupper, och Hr Sö-
derberg timgare. Bland sina medspelande vi-
sar han sig dock ej vara detta in superlitivo
gradu.
För ögat har man ej gjert så litet. Redan
i första alten upptäcker man till venster om
teaten en qvinlig marmors!sty, hvilken har
en förvillande I:khet med sådana der tingestar,
som om sommaren sätstes ut i hampåbkrarne.
På utländska teatrar låter man denna marmor-
staty räcka ut venstra armen och haaden, hvil
ken secnare bon blott drar tillsammans cå
Zampa sätter ringen på densamma — här hän-
ger armen helt slapp utmed sidan. och med en
grandios geste drar hon upp dena då ringeo
sättes på fingret. I samma akt skola en masg!
bröllopspresenter frambäras till Cemilla. På
andra teatrar brukar man vid sådana tillfallen
från guldsmeder eller andra personer lina en
mängd ulfverpjeser o. d., i händelse direktionen
ej sjelf är dermed utrustad — här åtnöjer man
sig med att bära fram ett slags kappsäck ell:r
kant.n, samt ett par korgar, och man måste
hafva ganska goda ögon för att kunna upptäcka
om i dessa förvaras blemmor eller potates. Af-
venledes böra tvenue rader statyer finnas i sa-
longen — här ser man blott det ofvannämnda
spöket och en annen figur, som visst icke från
början var ämnad att stå i första kulissen,
Audra aktens dekoration är mera kerakteristisk.
Der upptacker man nemligen ett kolossat kors.
Man har gissat både hit och dit hvem som i-
genom detsamma kan vara symboliserad och
hvilke kunde vara utsedde att draga detsamma,
men hvilke de än må varg, så hoppas man
att det skall lända dem till pytta i en: eller
annan måtte. Slutdekorationen i ssta akten är
verkligen icke illa; och det var för den nu
varande teaterdirektionen desto angelägnare att
sluta med denna och icke med Zarhpas helfve-
tesfärd, på: det att åskådarne ej måtte lemna