nn eg Pt ee i Deuna är ock verkligt skön. Den öfriga musiker är mer eller mindre tillskuren efter modets föreI skrifter ; och att den går bra att dansa efter, det hafva våra unga herrar och damer redan i jett par vintrar erfarit. Det svagaste i hel oI peran är utan tvifsel finalen (om man annars får kalla den så) i tredje akten. Duetten i devna akt emellan Zzmpa och Camilla var det sista Herold skref. bet öfriga är af någon obscur tonsättare. Det vill för öfrigt synas som om hela slutscenen saklöst kunde vara borta, Ity vid Zampas muedsjunkande i afgrunden är piesen utan tvifvel i sjelfva verket slut. Man har gjort med Zampa som med Don Juan, med den skilnaden blott, att till den förra har man skarfvat en hten smula himmel, och till den sednare et liten smula helivete. Hur går pjesen? Åh jo! Den går som Wad man skref em en viss persons odödlighet; men nu för tiden har man ej större pretentioner på att en pjes skall gå, utom att direktiomen liter den första akten gå före den andra, dem andra före den tredje, o. s. v. Detta år äfven vederbörligsn iakttaget vid uppsättningen af Zampå. Zampa spelas, som man val kan föreställa sig, af Hr Sällström, ehuru man icke lika litt torde föreställa sig, hur Hr Sällström spelar Zampa. Hr Sällström är allt för klen för att med sanning kunna återge en vild röfvarhöfdings rol, och serdeles svag föreföll han Rec. i duetten med Camilla i tredje akten, der han bör utveckla den högsta potens af kraft, eld och passion. Att Hr S. ej alltid sjöng rent, behöfver ej anmärkas, men med oro fornam man, att detta) äfven var händelsea med Fru Gelhaar, som eljest brukar sjunga så silfverrent. Men kanske berodde detta af en tillfällig indisposition. I Romansen var hon likväl gavska lycklig. Fru G:s spel känner man, eller rättare känner man ieke, ty hon brukar ej spela. Pfeiffer förbigå vi med tystnad, och det vore önskligt om han ginge förbi Zimpa på samma sätt. Frågas blott billigt — skall det väl någonsin blifva någonting af Hr Robach, då man ej ännu vågar anförtro honom en sådan rol som Alionsos? Han är väl nu omkring ett par och tjugu år, och det vore väl sålunda tid på att han småningom hörjade realisera de lysande förhoppningar, hvilka man om honom för någa år sedan väckte. — Att Fru Frösslind ännu finnes vid Korgl. teaterv, derom fir man en liten påminnelse gensm henres uppträdande som Ritta. Hr L. Kinmansson är sekunschef för Zampas liftrupper, och Hr Söderberg timgare. Bland sina medspelande visar han sig dock ej vara detta in superlitivo gradu. För ögat har man ej gjert så litet. Redan i första alten upptäcker man till venster om teaten en qvinlig marmors!sty, hvilken har en förvillande I:khet med sådana der tingestar, som om sommaren sätstes ut i hampåbkrarne. På utländska teatrar låter man denna marmorstaty räcka ut venstra armen och haaden, hvil ken secnare bon blott drar tillsammans cå Zampa sätter ringen på densamma — här hänger armen helt slapp utmed sidan. och med en grandios geste drar hon upp dena då ringeo sättes på fingret. I samma akt skola en masg! bröllopspresenter frambäras till Cemilla. På andra teatrar brukar man vid sådana tillfallen från guldsmeder eller andra personer lina en mängd ulfverpjeser o. d., i händelse direktionen ej sjelf är dermed utrustad — här åtnöjer man sig med att bära fram ett slags kappsäck ell:r kant.n, samt ett par korgar, och man måste hafva ganska goda ögon för att kunna upptäcka om i dessa förvaras blemmor eller potates. Afvenledes böra tvenue rader statyer finnas i salongen — här ser man blott det ofvannämnda spöket och en annen figur, som visst icke från början var ämnad att stå i första kulissen, Audra aktens dekoration är mera kerakteristisk. Der upptacker man nemligen ett kolossat kors. Man har gissat både hit och dit hvem som igenom detsamma kan vara symboliserad och hvilke kunde vara utsedde att draga detsamma, men hvilke de än må varg, så hoppas man att det skall lända dem till pytta i en: eller annan måtte. Slutdekorationen i ssta akten är verkligen icke illa; och det var för den nu varande teaterdirektionen desto angelägnare att sluta med denna och icke med Zarhpas helfvetesfärd, på: det att åskådarne ej måtte lemna