sig hvar — förekommande föregifvande, at!
författaren iostämt i den af oppositions-pressen
afkunnade allmänna förkastelsedom öfver
Statstidmingeuw. Nu förekommer också icke på
något ställe i Aftonbladets recension något fö-
regifvanden, att forfattarn skulle bafva imstärat i
någoa allmän förkastelsedom öfver Statstid-
ningen, och bela den upprättelse, förf. gifvit
Staisticningen, består således deruti, att han pro-
testerat mat beskyllnicgar, som icke existera.
Deremot aktar han sig väl för att vidröra, hur
han yttrat, att den så kallade fcega Statsttid-
ningen rumera ej vågar berätta ens en indrag-
mvg, förr än den redan långt förut stått i de
vandsa tidsingarne, och äfven då framsmygd i
nnågot oblat af andra nybeter,, att Statstidnin-
gen ni kristelig frombet går så långt, att den
stillatigacde, om ej bugande, dagligen erbjuder
åt oppositiouspressen den ena kinden efter den
andra, hur han om Statstidningen nyttjat ut-
trycket: mstackars blad,, m. fl. dylika artig-
heter.
Sedan förf. sålunda med ett plåster af det
astora intet förbundit Statstidningens sår, är
det i sin ordning att tidningens redaktion, ilik-
het med andra tacksamma patienter, äfven er-
kännzer, hur detta plåster, aäst Guds hjelp,,
gifrit Red. en underbar lisa och bugsvalelse.
ked. bifogar alliså följande apestill:
I sammanhang med deona Författarens
aprotest, anser Redaktionen af Stats- Tidnin-
ngen sig äfvenledes böra på det högtidligaste
pprotestera emot den uti Aftonbladet insinuera-
de fullkomligt ogrundade förmedan, att Tid-
pningens egen Redaktion skulle instämma uti
nden ifrågavarande allmänna förkastelsedomen.,
Hvar och en skall onekeligen uti hela
denna forklaring , att Statstidning. Redaktion
icke anser sin egen tidning for en uselhet, fin-
na ett nytt prof på den lyckliga naivitet, hvilken
så ofta utmärker det officiella bladet. Men den
har ännu en intressantare sida, om man erinrar
sig, att den f-ranleddes af vårt yttrande, att
orsaken till Statstidningens nullitet såsom opi-
nionsledare, eller till dess ohjelpliga brister i .e-
genskap af en dagens historia, icke egentligen
härrörde från en så absolutbrist på förmåga hos
Redskt:onen som tidniogens ensemble tyckes utvi-
sa, emedan den förre visserligen har flere kun-
nige mån ibland sig, utan ifrån något slags fa-
tum, något strek om foten, hållet af en osynlig
hand, (nb. icke handen, af Wallmark) som icke
släpper ut Red, till några opinionsyttringar på
eget bevåg, eller tillåter den berätta mer än en
viss del af verldshändelserna, med ett ord, att
Stat:tidnnuniogen äfve har sin Storhertign, som är
argare in Aftoobladets. Hela den förklarivg , hvar-
med Red. nu blifvit oblige ad - att framkomma,
öfver ex reflexion, hvarigevom vi på vissit satt
ville göra den en tjenst, och diskulpera dena in-
för publiken, ger således en temgen tydiig be-
kräfielse åt vårt förra yttrande, och !emoar till-
fälle att genom en glänt på dörren skåda en
skymt af ställningar och förhållanden, sådana:
de verkligen befinna sig, äfven inom det qvar- j
teret.