sig hvar — förekommande föregifvande, at! författaren iostämt i den af oppositions-pressen afkunnade allmänna förkastelsedom öfver Statstidmingeuw. Nu förekommer också icke på något ställe i Aftonbladets recension något föregifvanden, att forfattarn skulle bafva imstärat i någoa allmän förkastelsedom öfver Statstidningen, och bela den upprättelse, förf. gifvit Staisticningen, består således deruti, att han protesterat mat beskyllnicgar, som icke existera. Deremot aktar han sig väl för att vidröra, hur han yttrat, att den så kallade fcega Statsttidningen rumera ej vågar berätta ens en indragmvg, förr än den redan långt förut stått i de vandsa tidsingarne, och äfven då framsmygd i nnågot oblat af andra nybeter,, att Statstidningen ni kristelig frombet går så långt, att den stillatigacde, om ej bugande, dagligen erbjuder åt oppositiouspressen den ena kinden efter den andra, hur han om Statstidningen nyttjat uttrycket: mstackars blad,, m. fl. dylika artigheter. Sedan förf. sålunda med ett plåster af det astora intet förbundit Statstidningens sår, är det i sin ordning att tidningens redaktion, ilikhet med andra tacksamma patienter, äfven erkännzer, hur detta plåster, aäst Guds hjelp,, gifrit Red. en underbar lisa och bugsvalelse. ked. bifogar alliså följande apestill: I sammanhang med deona Författarens aprotest, anser Redaktionen af StatsTidninngen sig äfvenledes böra på det högtidligaste pprotestera emot den uti Aftonbladet insinuerade fullkomligt ogrundade förmedan, att Tidpningens egen Redaktion skulle instämma uti nden ifrågavarande allmänna förkastelsedomen., Hvar och en skall onekeligen uti hela denna forklaring , att Statstidning. Redaktion icke anser sin egen tidning for en uselhet, finna ett nytt prof på den lyckliga naivitet, hvilken så ofta utmärker det officiella bladet. Men den har ännu en intressantare sida, om man erinrar sig, att den f-ranleddes af vårt yttrande, att orsaken till Statstidningens nullitet såsom opinionsledare, eller till dess ohjelpliga brister i .egenskap af en dagens historia, icke egentligen härrörde från en så absolutbrist på förmåga hos Redskt:onen som tidniogens ensemble tyckes utvisa, emedan den förre visserligen har flere kunnige mån ibland sig, utan ifrån något slags fatum, något strek om foten, hållet af en osynlig hand, (nb. icke handen, af Wallmark) som icke släpper ut Red, till några opinionsyttringar på eget bevåg, eller tillåter den berätta mer än en viss del af verldshändelserna, med ett ord, att Stat:tidnnuniogen äfve har sin Storhertign, som är argare in Aftoobladets. Hela den förklarivg , hvarmed Red. nu blifvit oblige ad att framkomma, öfver ex reflexion, hvarigevom vi på vissit satt ville göra den en tjenst, och diskulpera dena inför publiken, ger således en temgen tydiig bekräfielse åt vårt förra yttrande, och !emoar tillfälle att genom en glänt på dörren skåda en skymt af ställningar och förhållanden, sådana: de verkligen befinna sig, äfven inom det qvarj teret.