r I klassen är icke reprasenterad i Sverige, emedan
a I den ännu är ganska svag, och kanske är dea
svag just aerlöre, att den icke är represeuterad.
, Prestsu representerar af gammal vana, eller så-
-som ea relik af den fordaa nödvändigheten, att
1 i representatiouen intaga den enda litterära bild-
ijong, som då fanns. Borgaren representerar
icke någon bildmng, utom den tekuiska. Han
I har väl, hvad presten icke har, ett vigtigt ma
-tecieli iateresse att tala för; men detta interssse
-Jär ensidigt och måste genom hans bildnivgs-
-j metod nödvändigt blifva der. Han har en mna-
turlig tendens, som diametralt strider mot ten-
deusex hos all medelklass: den att förskansa och
invesluta sig, att skjuta från sig all utvilgnicg
och amalgamering. Den, som tror sin vältärd,
sia råäadaing ligga i monopolistiska rättigheter, j
måste med ondi öga se hvar och en, som vil
utvidga kre:sen.
Icke hos skråen, ej heller hos det äfven!
siängda emetsmanna-koteriet, presterna, kan
sålunda roten till en uppskjutande medelklass
sökas. Adein har en så måugfaldig natur, dra-
ges åt så skilda håll, åt ett under den sna s ats-
; forfattniogen, åt ett annat under en annan, att
(der iogalunda kan ligga fröet till en klass, hvars
karskter är fasthet i sräfvande och ändamål,
Jemedan intet enskitdt swäfvsnle och ändamål
hos den kan fionas. Af alla de representerå-
de stånden finnes således intet, der fröet till en!
! medeiklass skulle så kuona sökas, som just hos
i bosd:n, Mea skall fråa det hållit en medel-
klass uppvåxa, så måste också bonden taga en:
I motsatt väg mot de öfrige: i stället att fustän-
g2 och förskassa sig, måste han tvärtom söka
iutränga uti och upptaga i sig alla de samhä ls-
elementer, som sjelfve icke förskansat sig och
sky förening och allmsnhghet. bet är såle
Tdes i högsta grad koaseqvent hanrdladt af
dem, som noga vilja vakte bonden, att han!
licke höjer sig till det, hvas element:r huif-;
hutvudsaklig:n, ja endast hos honom fionas: en.
medeiklass. te se i andanom, att uppstår en
gåsg en dylik klass, så är i samma stuud de:
Texklusiva kotteriernas roll utspelad. De predi-:
Ika derföre för bondien — och hafva inbillst
mängden — att hans egen säkerhet och lycka
I ligger iden oblandade racen. Hvar och en,!
jsom geuom bildning och lefnsdssätt skiljer sig
fråa den arbetande hopen, bör göras hos den
j misstänkt, umder nama af en småherre ty
(om de stora herrarne skall naturligtvis icke så
HU
j
gas någontiug annat än godt.
I Hvad ej mer eller annat än bouden rätteligen
I vill säga, de om di:-puteras mycket. Ligser det!
i drägten, i Icfoadssätter, i kuvskaperna? eller:
hvarutr? Detta har maa icke utredt för sig; )!
ingen kaa säga det besiamdt. Men var öfver-i
tygad, att hvar och en påstår sig kunna sr
na det i luften,, utan att ändock förmå ge en
defimtion derpå. Em tid hr varit, då 2
uli och med icke ville erkänna någon för en
äkta danneman, som hade tidovamn; ännu miss
tåokssmmare var man, om han icke bar soc-
kend:ägt ; och uäs:an emöjligt var erkännandet, !
om han genomjått universitetet eller annan hö-
gre skola. Låter han ge sig ea titel (narr
ligtvis utom nämndsman och haradsdomare), så ä
spetsas än i deons dag öronen så, at ingen
tullbetjent kan vara fuliare af om och men. I
detta afseende får det naturligtvis icke tagas i
beräkning, att em man kan lef.a lika sparsami
och skö.a sin aker lika flitigt. äfven om haa
om söndagen har en kladesrock i stället for
in af vasmal, eler om han studerat i sin
ung om.
ven definition, grundlagen uppställt, clier att
icke hafva tillhört något anvat riksstånd, va:
klokt beräknad; den båds tillfredsställde den
latt uppskrämda kortsyotheten och befordrade
vår afsigt, å:minstone tills vidare. Deona qva
ufikation är icke föresknifven om något annai
ståud; att gå ur bondeståndet tilläts; men at
a ut i bondeståndet måste förbjudas , på de
nassan må bliva oblandad De. hade väl varit
snskligt, men låt sig ej göra, att älven stänga
tåacet för den litterära bildningen; och hvad
agsn ej kunde gö:a, må vi och våra vänner
ylia ined varningar för ,småherran, Ty något
onat blir det väl slutligen icke, som vi kuana
oföra, om man drifver oss till det yttersta, och
vingar ess att rent ut säga, hvad vi mena med
rdet. Skåre och Svattengren förvisades ur