het, följa sin bevakning tll pohs-prefekturen, samt derifrån till Laforce, der han inspärrades, såsom angifven för lösdrifveri , ett förfärhg! brott, som lagen i Frankrike, ur stånd att förekomma det, straffar nästan lika med stöld. Allmänna tidningarna talade ingen ting om denna händelse. Jesuiterne ech Polignacska ministerens planer, sysselsatte uteslutande den borgerliga pressen, den enda oberoende på denna tid, då inga demokratiska blad funnos. För öfrigt är en person, som dör af hunger, alltid i Paris en hvardags-händelse. Det är ju naturligt, att den allmänna ordningens vagn, som majestätiskt framrullar bland oss, måste har och der krossa någon stackare, som icke i tid ak tar sig, Det är ju, påstår man, blott ett htet ondt, mot ett stort godt. Fråga bara de sunda lärornas predikanter och ministerens publicisler. Fjorton dagar efter den händelse vi omta: lat, var den korrektionella polisens dörr i god tid belägrad af en talrik och valklädd publik, — såsom det heter i berättelserna — hvaribland man till och med såg några unga och vackra fruntimmer. Man väntade en intcessant ravsakning; det var nemligen fråga om en fashionable af de bättre stånden, som en procentare anklagat för bedrägeri, och som en utmärkt advokat skulle försvara. När domstolen intagit sina platser, inträdde en ung man, klädd med smak och elegans, snarare åtföljd än förd af två geosdarmer, och satte sig med en bekymmerslös uppsyn på advokatens bänk, emellan en advokat och en gammal min, som tydligen syntes vara hans far. På domr:rens frågor svarade den anklagade i en säker ton och fullkomligt valda uttryck. Motparten, som dagen förut biifvit tillfredsstäild, infann sig icke. Allmänna åklsgaremakten talade genom en af sina substituter, i ganska moderata termer, öfver de besvärande omständigheter, för hvilka den anklagade var angifven, och fann i hans ungdom, i den uppfostran han erhållit och i den rang hans familj innehade, ganska mildrande skål, hvilka hans opartiskhet åiade honom att framställa till domarenas behjertande. Advokaten, som om morgonen erkållit 3000 franks i förskott på sitt arfvode, och löfie om lika mycket till, i fall han vann sin sak, talade med värma och hänvförelse. Hans vältalig: het rörde åhörarena, och afpressade den anklagades far några sanna tårar, som: tycktes göra intryck på domarena. Den anklagade sjelf deremot, röjde icke minsta tecken till rörelse, icke ens då presidenten, efter en lång kedja af gan ska logiska slutföljder, frikände honom och dömde hans motpart till rättegångskostnadernas b:talande. Den unge man, åt hvilken domstolen gifvit en så lysande upprättelse, var ingen annvan än Marcel de Saint Albin. Då utslaget var afkunnadt, lemnade de fleste åhorarena salen, och sessionen inställdes för en stund. Vid dess återtagande, framförde gensdarmerne ur et:t litet kabinett, eller snarare ur en mörk och esund håla, som man ganska uttrycksfullt kallar råtthålan, ännu en auklagad, ganska olik den förstoämnde. Hans enda kläder, ehuru det var midt i viatero, bestodo i en blus och ett par lärf.sbyxor, och dess bleka och magra avletsdrag, öfverdrogos oförmodadt af en liftig rodnad, då han tog plats på de anklagades bänk, mellan tvenne gensdarmer. ,Hvad brott har då den stackars gossen föröfvat?, så frågade någre arbetare och några qvinuor af sämre folket, som för närvarande utgjorde korrektions-polisens auditorium. Notarien underrättade dem snart med sin gnällande röst att Andr — ty det var han — var anklagad för lösdrifveri. Allmänna åklagare-maktens organ, som visat sig så foglig mot Marcel, den rike mannens son, lät hela tyngden af sin stränga vältalighet falla på Andre, den fattiges son. Han visade med en oemotståndlig logik, att bland alla samhällets kräftskador var lösdrifseriet dem vederstyggligaste, den mest inrotade, den beklagligaste; han slöt deraf, att lagskipningen icke kunde vara för sträng mot detta slags förbrytare, som tydligen icke äro det af annat skäl, än för det de vilja vara det, emedan alltid — enligt den offertliga åklagare maktens mening — hvar och am mana ban lafaga 2 15 fb bo so I si ar