eller i advokalstandet, men han wille komma till Paris, och juridikens studium gaf honom dertill en tjenlig förevändning. Hans far biföll med nöje deona sonens önskan. Lagfarenheten leder i Frankrike till allt, ty advokater bli till och med ministrar. Herr 5St. Albin hade den ärelystnaden, att vilja göra något stort af sin son, och som en ansedd valman i sitt departement, trodde han sig vara af betydenhet äfven vid hofvet. Den unge Marcel reste sålunda, försäkrad om ett temligt ansenligt årsanslag, och fick tillåtelse att medtaga sin garconn, och deremot lofvade han att uppföra sig på ett hedrande sätt och arbeta fl:tigt. Det är troligt, att dessa löften voro uppriktiga, när de gåfvos; men en ug man om 20 år, som kommrr till Paris, med mera håg för nöjet än för arbetet, och som der kan efter behag disponera öfver sin tid och sina penningar, utan annan kontroll, än en fas förmaningar, som ber 60 lieues derifrån, är mer än vanohgt lycklig, om han icke snart besegras af alla de förförelser, för hvilka denna stad är medelpunkten. Marcel hade ännu icke varit ett år i Paris, och hade redan efter hvarann begått alla de dårskaper, som en rik och sysslolös yngling kan begå. Flere unge män, med ett förledande sätt att vara, och lösliga seder, hade bemösktigat sig hans förtroende straxt ifrån hans ankomst, och qvinnor af samma beskaffenhet hade fulländat hans uppfostran; spel, lustpartier, flickor, upptogo hans tid och tömde hans kassa. Man inser lätt, att under ett sådantlefnadssätt hade han blott få timmar öfriga för studierna, och att ett ofantligt deficit hvarje I månad måste yppa sig i hans inomst-budgett. För att fylla det, vände ban sig först till sin far, med framställande af de tjenligaste förevärdningar, han kunde uppleta; men då icke eller detta medel visade sig tillräckligt för änIdamålet, gjorde han, som så månge unge män: han satte sig i skuld. Ene gång inkommen på denna bana, skyndade han i fyrsprång derpå; Iden ena skulden följde på den andra, och, I med tillhjelp af ockrare, befann han sig, ehuru Iknappt myndig, redan till hälften rainerad. me I ee 2 mm NU NM rr Andi, som i början känt förvåning öfver sin herres uppförande, gjorde honom först, ehuru fruktlöst, alla de föreställoingar, hans sunda förstånd och oegennyttiga tillgifvenhet ingåfvo honom; då han misslyckades hos honem, ansåg ham sig af sit samvete förbunden att vända sig till fadren; men som han icke kunde I skrifva, tog han till hjelp en betjent hos en af Marcels vänner; denxe satte också verkligen upp brefvet; men som han var afundsjuk på Andrås tj:nst, emedan han icke utan skäl förmodade, att has en sådan herre måste en betjemt vara mycket oskicklig, om han icke kunde göra sig ärskilhgt till godo, så tog han det parti, att, i stället för att lemna brefvet på posten, bära det direkte till den unge Marcel. Denne blef naturhgtvis ursinnig härötver, körde bort Andr och belönade angifvaren med hans tjenst. Dervid bör tillöggas, att, när han gaf honom afsked, gömde han ltkväl att betala houom sin lön. Marcel hade, som man ser, bildat sig belt och hållet efter goda mönster; det fattades honom ingen af de egenskaper, som utgöra en libertim af geda tonen. Andi hade, genom denna korta erfarenhet, blifvit något mätt på betjentyrket; men som han icke hade lärt något annat, och icke ägde medel att återvända till hemorten, blef han tvungen att söka en ny tjenst. Baklagligtvis är med en betjentsyssla som med en af statens sysslor: för en ledighet anmäla sig tusen sökander, och bland denna mängd faller valet sällan på den värdigaste. Den stackars Andriå uttömde sina sista tillgångar i ett fruktlöst sökande; sålde den ena af sina klädespersedlar efter den andra för mat och husrum, men fick åndå ingen tjenst. Vi böra i förbigående nämna en sak, som föll honom in, att ångra den. Han saknade enarbete. En matt stötte några polis-sergeanter med foten mot en kropp, sem i Champ-Elyssåe låg Na PS SV a PS få, Lr ——— .-—-—-— ! 7 — — -— — OO rr Å j förtjenar uppmärksamhet, nemligen att Andre under denna sorgliga belägenhet, ofta reflekte-): rade öfver, hvart hans tillgifvenhet för hansl herre fört honom, utan att det likväl någonsin dast sin by, sin far och sin barndoms trägna!