eller i advokalstandet, men han wille komma
till Paris, och juridikens studium gaf honom
dertill en tjenlig förevändning. Hans far biföll
med nöje deona sonens önskan. Lagfarenhe-
ten leder i Frankrike till allt, ty advokater bli
till och med ministrar. Herr 5St. Albin hade
den ärelystnaden, att vilja göra något stort af
sin son, och som en ansedd valman i sitt de-
partement, trodde han sig vara af betydenhet
äfven vid hofvet. Den unge Marcel reste så-
lunda, försäkrad om ett temligt ansenligt års-
anslag, och fick tillåtelse att medtaga sin garconn,
och deremot lofvade han att uppföra sig på ett
hedrande sätt och arbeta fl:tigt.
Det är troligt, att dessa löften voro upprik-
tiga, när de gåfvos; men en ug man om 20
år, som kommrr till Paris, med mera håg för
nöjet än för arbetet, och som der kan efter be-
hag disponera öfver sin tid och sina penningar,
utan annan kontroll, än en fas förmaningar,
som ber 60 lieues derifrån, är mer än vanohgt
lycklig, om han icke snart besegras af alla de
förförelser, för hvilka denna stad är medel-
punkten.
Marcel hade ännu icke varit ett år i Paris,
och hade redan efter hvarann begått alla de
dårskaper, som en rik och sysslolös yngling
kan begå. Flere unge män, med ett förledan-
de sätt att vara, och lösliga seder, hade be-
mösktigat sig hans förtroende straxt ifrån hans
ankomst, och qvinnor af samma beskaffenhet
hade fulländat hans uppfostran; spel, lustpar-
tier, flickor, upptogo hans tid och tömde hans
kassa. Man inser lätt, att under ett sådantlef-
nadssätt hade han blott få timmar öfriga för
studierna, och att ett ofantligt deficit hvarje
I månad måste yppa sig i hans inomst-budgett.
För att fylla det, vände ban sig först till sin
far, med framställande af de tjenligaste före-
värdningar, han kunde uppleta; men då icke
eller detta medel visade sig tillräckligt för än-
Idamålet, gjorde han, som så månge unge män:
han satte sig i skuld. Ene gång inkommen på
denna bana, skyndade han i fyrsprång derpå;
Iden ena skulden följde på den andra, och,
I med tillhjelp af ockrare, befann han sig, ehuru
Iknappt myndig, redan till hälften rainerad.
- me I ee 2 mm NU NM rr
Andi, som i början känt förvåning öfver
sin herres uppförande, gjorde honom först, ehu-
ru fruktlöst, alla de föreställoingar, hans sunda
förstånd och oegennyttiga tillgifvenhet ingåfvo
honom; då han misslyckades hos honem, an-
såg ham sig af sit samvete förbunden att vän-
da sig till fadren; men som han icke kunde
I skrifva, tog han till hjelp en betjent hos en af
Marcels vänner; denxe satte också verkligen
upp brefvet; men som han var afundsjuk på
Andrås tj:nst, emedan han icke utan skäl för-
modade, att has en sådan herre måste en be-
tjemt vara mycket oskicklig, om han icke kun-
de göra sig ärskilhgt till godo, så tog han det
parti, att, i stället för att lemna brefvet på po-
sten, bära det direkte till den unge Marcel.
Denne blef naturhgtvis ursinnig härötver, kör-
de bort Andr och belönade angifvaren med
hans tjenst. Dervid bör tillöggas, att, när han
gaf honom afsked, gömde han ltkväl att beta-
la houom sin lön. Marcel hade, som man ser,
bildat sig belt och hållet efter goda mönster;
det fattades honom ingen af de egenskaper,
som utgöra en libertim af geda tonen.
Andi hade, genom denna korta erfarenhet,
blifvit något mätt på betjentyrket; men som han
icke hade lärt något annat, och icke ägde me-
del att återvända till hemorten, blef han tvun-
gen att söka en ny tjenst. Baklagligtvis är med
en betjentsyssla som med en af statens sysslor:
för en ledighet anmäla sig tusen sökander, och
bland denna mängd faller valet sällan på den
värdigaste.
Den stackars Andriå uttömde sina sista till-
gångar i ett fruktlöst sökande; sålde den ena af
sina klädespersedlar efter den andra för mat och
husrum, men fick åndå ingen tjenst.
Vi böra i förbigående nämna en sak, som
föll honom in, att ångra den. Han saknade en-
arbete.
En matt stötte några polis-sergeanter med fo-
ten mot en kropp, sem i Champ-Elyssåe låg
Na
PS SV a PS få, Lr
——— .-—-—-— ! 7 — — -- — - — OO rr
Å
j
förtjenar uppmärksamhet, nemligen att Andre
under denna sorgliga belägenhet, ofta reflekte-):
rade öfver, hvart hans tillgifvenhet för hansl
herre fört honom, utan att det likväl någonsin
dast sin by, sin far och sin barndoms trägna!