vlertid gjort det. Den herskar ifråa pigkamma pren till fruns toilett. Den grasserar jemmerli gen ibland drängar, bodbetjenter, skolpiltar studenter, yngre embetsmän och gamla gubbar, — — — Denna läsning gör sin eriksgata omkrinvg riket: och går till och med steg om stes med Aftonbladet: vi äro inter canem et Jlupum. Var det då ej nog med det ena? Men om nu en sådan läsning, en sådan literir onani lägger hyende under tidens alltför stora benägenhet för maklighet och lättja, om den slutligen mördar all tanke-ansträngning, om den är ett tärande gift för all själsodling, gör icke då den, sem uppkommit dermed och alitjemt befrämjar den, sig saker till brott mot mensklighetens och samhällets majestät? Kan man icke om en sådan säga: wvendidit hic auro pairiam ? Om det lilla ,Askelöfvst hade varit till under det s. k. stypografiska seklet,, så hade man naturligtvis på slutet af den olvan citerade ljufliga artikeln fått den huguaden att läsa: den eller den dagen af det eller det året, blef med Guds bjelp denna artikel färdigskrifven. Sådant hade ett så märkvärdigt opus också utan tvifvel meriterat, ty till hvar tids notabiliteter höra icke allenast dess klokaste män, utan åfven dess famösa narrar och rabulister, och svårligen har det typografiska seklet, i den delen att uppvisa någon, som kan jemföras med det bunkalag, som nu grasserar i Minerva och Freja. Om man nemligen litet närmare granskar innehållet af allt det skrik Minervas, likasom Frejas och Spegelns artiklar öfver skillings-litteraturen innehålla , hvilka icke utgöra annat än ett uppkok på biskop Wingårds utfall, uti det famösa herdabrefvet, emot den nya tidens all gruadlighet förstörande riktning i litterärt afseende, eller af den jemmer, som det Heimiailska tevattenskotteriet för några år sedan förde öfver den verkan, som den periodiska pressens utvidgande skulle medföra till den solidare litteraturens undergång; så visar det sig genast, att förhållandet är alldeles tvärtom emot hvad dessa till; giorda gråtare öfver den goda sakens förfall) söka pudra i allmänheten. Vi behöfva icke genomgå den svenska tryckpressens historia: för de sednaste tjugu åren, för att ådagalägga, ! att dess verksamhet och produktiviteten af inhemska författare under denna tid öfverstiger hvilken föregående period som helst i vårt land, äfven af ett dubbe!t så långt åratal; ty, att hågen för bildning eller måttet af kunskaper i det hela skulle stå i fara att aftaga, under det behofvet deraf allt mer uppenbarar sig i, alla riktningar, är en så absurd tanka, att den ej behöfver vederläggas. Men vi vilje blott taga till vittne de fyra mm åren, eller just den vid, ifrån hvilken den så illa fördömda skillings-litteraturen tagit sin början, för att se efter, i hvad mån den medfört någon skadlig verkan på andra litterära företag, och huruvida man under dennatid mer än den föregående haft att klaga ölver brist på originalarbeten, eller der så ana icke erbjudit sig, större utländska, på vårt språk öfverflyttade, verk, hvilka i vidd, grundlighet och vetenskapligt värde kunna jemföra sig med hvad den förra tiden erbjudit? Först angående den kunskapsgren , hvilken snarast kunde anses lida intrång af den populära skövlitteraturen, nemligen den historiska, hafva icke under denna tid G-yer och Strinnholm, Ekelund och Fryxell utgifvit flere af sina arbeten öfver svenska folkets häfder, har icke Karl XII:s historie af Lundblad utkommit; hafva icke De la Gardieska arkivet om 9 delar och Fryxells handlingar sett dagsljuset; hafva icke Gyllengranats och Hamiltons militirhistorier sett dagen just under denna tid, andra upplagan af Beckers historia, flere tomer af Schmidts C:o i Kristianstad historiska bibliotek, samt Rottecks och Nösselts arbeten utkommit? När kan ett motsvarande lika stort antal under en lika stor föregående tidrymd upp-! visas, aldraminst under det typografiska sekletn? ; I frågan om böcker, som röra landthushållningen: månne landtbruks-akademiens annaler nå-j gonsin haft en bättre agång, än under de sista; fyra, fem åren, oaktadt trenne serskilda ekonomiska och teknologiska tidskrifter på samma gåvg utgifvits, hvilka väl alla måste räknas till original-arbeten? I natural-historien har Sverge aldrig haft att uppvisa ett sådant praktverk, som