boningar; men man bör erinra sig, att Greker
alltid sökte skönheten i elegansen och harmo-
nien, samt att han förvåärade prakten och de gi-
gantiska proportionerna åt sina offentliga mo-
numeunter, och man skall ej mer förvånas öfver
dessa små hus, som likväl röja hela det greki-
ska snillet och hela allvaret hos de republikan-
ske innevånarena i Stora Grekland.
Det sista hus man afhöljt, som förtjenar att
man stannar dervid, är Casa di Fauna, hvars
golf består af en bland de rikaste och mest ly-
sande kända mosaiker; den föreställer en strid
melian Grekerne och Perserne. Somliga hafva,
troligen utan skäl, deri trott sig se sleget vid
Arbelas, mellan Alexander och 5arius. I atrium,
en stor sal, prydd med praktfulla kolonner, så-
go vi en sfinx, på sin sockel af hvit marmor,
som tycktes nyss utgången ur konstnärens hand;
till den graden voro dess drag rena, friska och
bestämda.
Pompeji återkallar, ehuru i mindre skala, an-
blicken af Rom, med hwvilket det nästan kan
jemföras, i frågan em präktiga monumenter.
När man går igenom dess öde gator, träffar man
på hvarje steg tempel, teatrar, stadier, palästrar
och triumfbågar. Betrakta denna ofantliga vat-
tenledning, som hemtade vattnet från Sarnes
källor, dessa grandiösa cirker, dessa torg, pryd-
da med statyer, dessa altaren, der volkanens
lågor inom samma eldmantel omslöt offerprester
och offer. Beundra dessa friska och eleganta
patriciska palatser med sina hvita kolonnader,
sin inre gård, der en stråle af välluktande vat-
ten föll i en bassin af po:fyr eller: parisk mar-
mor; se, om ni kan utan rörelse, dessa stumma
boningar, hvilkas alla skatter döden tyckes ha
skorat; betrakta dessa gudabilder, qvarstående
på sina fotställningar bredvid förfädrens byster;
dessa rika fresco-målningar, som penseln först
i går tyckes hafva fulländat, så klara och bjer-
ta äro deras färgor! dessa skulpturens underverk,
dessa prydliga möbler, dessa trefötter, dessa
sängar, som vi slafviskt kopierat — och säg mig
sedan, om Rom verkligen särdeles mycket i
skönhet öfvergår denna döda och likväl så skö-
na stad, som man skulle kunna svärja på, att
hon endast sofver, och väntar, för att vakna,
blott de första gyllene strålarna på sin sköna
himmel, det urgamla vittnet till så mycken
slocknad glans!
Men hvartill tjenar det att söka skildra Pom-
pejis anblick och utseende? Det, som hvarken
penna eller grafstickel kan på nytt föda, är den-
na högtidliga, djupa och iskalla graftystnad, som
dvöljes midt ibland boningar, der allt tyckes
lefva; det är denna dystra, rökande Vesuv, som
höjer sig tvärt på den olyckliga stadens hori-
zout, hotande alt ännu en gång insvepa hen-
ne i sin svettduk af lava -— detta, som penna
och pensel äro urstånd att skildra, är likväl
just det, som utgör Pompejis egentliga karak-
ter.
fr Bland de byggnader man sednast uppgräft i
staden, har man funnit ett Isis-tempel, hvai
de besynnerliga och hemlighetsfulla ceremonier
firades, som ingen, vid lifvets förlust, fick upp-
täcka. Nu kan man likväl utan fera genomvan-
dra den fruktansvärda gudinnans hemiigaste och
mest förfärliga gömslen. Man finner der intet
annat, än de verktyg, med hvilkas tillbjelp
presterne, ehuru sjelfve föga hemmastadde i de
fysikaliska vetenskaperna, likväl beherskade den-
na tids okunniga och vidskepliga folkmassa.
Jemt? Isiss ech Anubiss statyer, har man der
funnit Baechi, Priapi och Venueris, hvilkas myste-
rier syntes stå i sammanhang med Isiss, hvad
sem till någon del torde förklara den slöja,
hvarunder man vanligen föseställer gudinnan.
Den stora mängden af skeletter, som man
funnit i detta tempel, tyckes tillkännagifva, att
ask- och stenregnet öfverreskat gudinnans till-
bedjare midt under någon högtidlig förrättning.
Ett af dessa skeletter höll ännu ett skrin, fullt
med gald, som det tycktes ha velat frälsa undan
förstöringen.
Allt i denna de dödas stad har en egen an-
blick. Man skule kunna säga, att det var en
inslumrad verld, som afbidade solens återupp-
stigande. Vid hvarje steg finner man bodar,
som köpmännen för en timma sedan tyckas ha
lemnat. Här utbreda oljehandlare sina vackra
amfora, der äro porslinsbodar, der slagtarbo-
dar; värdshusen igenkännas af sinnebilder, må-
lade på öfvertrycket af portarna. I en af des-
en