em ci4 för folkets intresse, hvilkas handlingar
dei borde underteckna såsom sina egna?
Tvänne (numera trenne) konseljens utmärkta-
ste ledamöter, tvänne statsmän, så mycket de
nu för tiden synas hos oss kunna blifva det,
hafva för alltid lemnat en plats, som hunrit ål-
dras med dem, och publicister ech häfdatek-
nare hafva inventerat de hädangångnes enskilda
lefnad, för att med en anständig nekrolog ut-
styra män, som, med stora talanger, haft snart
sagdt ett halft sekel på sig, för att resa sig en
lika älskad som oförgänglig minnesvård i offent-
liga värf. Folket har sett dem falla, som mog-
nadt äpple från qvist, obekymradt om ett nytt
växer i stället, obekymradt om det blir surkart
eller ätlig frukt. Ingen publicist, af hvad färg
som helst, har vågat länge uppebålla sig vid
gissningarne och förheppningarne rörande den
efterträdande rådgifvarn; man synes allmänneli-
gen hafva antagit, att det vore klokast ait ej för
vidlyftigt utbreda sig om en sak, som, ehuru
vigtig de jure, likväl skule kunna föranleda den
förebråelsen från publikens sida: tsla om något
annat; hvad bry vi oss om konseljens ledamö-
ter! Så har regeringspersonalen under året un-
dergått icke ringa förändringar. Icke nog att
de tvenne eller trenne nyss omnämnde bedagade
män i konseljen fallit undan; nya rådgifvare,
nya organer hafva blifvit utnämnde. Sålunda
fick . konseljen en ny tillförordnad utrikes mini-
ster, ett nytt statsråd, en ny justitie-kansler,
nya organer, i en ny chef för krigs-kollegium,
och en dito för förvaltningen af sjöärenderna;
en ny chef, som på visst sätt föreställer kyrkans
öfverhufvud i hela landet, och em annan för en
viss afdelning deraf: har någon märkt folket fär
sta sig vid den observationen, att det fått några
stycken nya representanter, har någon hört det
göra sig den frågan, hvarföre icke hellre Hr A.!
än Hr Grefve Mörner, hellre fir B. än Hr Gyl-
lenhaal, hellre Hr C. än Hr Nerman; hvarföre i
blef icke den ene heilre statsråd och den an-!
dre justitie-kansler eller utrikes minister o. s. v.?;
Man må söka orsaken till denna likgiltighet hvar
man vill; det är icke i orsaken, utan i likgiltighe-
tea, det märkvärdiga ligger. Är det icke märk-!
värdigt, med hvilken lätthet revolutionerne på:
taburetterna och presidentsstolarne gå för sig,!
utan att folket, utan att ens de allud yrvakna
intressena komma i rörelse, och fråga sig hvad,
de vinna eller förlora på förändringen, fråga sig:
hvilken bana har den nyvalde rådgitvaren förut
vandrat, som kan berättiga honom till det för-:
troendet att representera Svenska folket; hvilka
begrepp medför han på taburetten eller presi-!
dentsstolen; hvad tänker han om religion, om:
uppfostran, om näringar, om beskattning, om :
lagskipning, om armdens eller flottans organisa-!
tion m. m.; hvad förmåga äger ban att göra sin
mening gäliande; skall ban förskaffa sig aktning.
hos regenten eller lydigt böja sig för hans vilja;
är han fördomsfri, driftig och kunnig, och så-
ledes betänkt på att afhjelpa de mångfaldiga,
sedan långliga tider insedda lytena i våra sam-
hällsivrättomgar, och att gifva lif och system !.
åt vår administration, eller är han en af dessa !!
fördomarnes lifegne, som skyr rörelsen och mak-l:
ligen sätter sig ned och sveper om sig talaren
i samma mening som gurmanden breder öfver!:
sig servietten, med föresatts att njuta och att ic-.
ke stiga upp förr än han ej förmår mera? Om ii
detta, och mycket mera, som skulle väcka fol- lh
kets synnerliga uppmärksamhet, derest det an-
Säge regeringeni, såsom sin sanna representant, ;
har man under förflutna året lika litet som un-å
der många föregående försport någon förfrågan.
Valet af en komminister, en rådman, en nämn- 1
deman, har på hvarje ort väckt vida mer del- 1
tagande, än valen af konuvgens rådgifvare, och js
alimänhetens förhållande vid dessa sednare tor- i9
de icke olämpligt kunna jemföras med det partilo
kunden vid en mjölqvara tager, då han uileds-!k
nas af mjolnarns trakasserier: hen insomnar vidln
jvarnsns enformiga gnol, öfsrertygad att mjöl- id
narn och hans drängar , enligt , loflig vana ll
och slentrian, rangera säckarne, att de icke glöm- lv
na att tulla, och att mjölet blir — efter omsiän- 1
ligheterna; qvarnen måste rent af stanna för attlte
räcka honom. Sjelfva hufvudstadens kotterier rå
lafva knappast ansett det kongliga valets icfla- fa
ns på sina aftoncirklar at nog betydenhet förjaf
tt, rörande dess utgång, bry sig med en ellerke
nnan gissning, och då någon sådan blifvit fram-!u:
astad. har den iecka warit mindre handa oa AN