utdelat Stalsraasplalserne. AU Iraga om ioike gillar och underskrifver de val, för taburet.erne besättning, som under året skett, vore nog of verflödigt; man bjuder icke sitt namn för at gilia eller protestera en handling, dea maa an ser med likgiltighet. De nominationer, som ske för länestyrelserna: chefsplatser, gripa mera omedelbart in i vederbörande moenighets intresse. Man torde doct icke mycket misstaga sis, om man antager at j deta intresse icke sträcker sig mycket utölve den negativa önskan, att Gud raåtte gifva mejnigheten en nådig landshöfding, d. v. s. en. som icke har allt för stränga militäriska fasoner icke allt för mycket förakt för de civila formerva, och framför allt icke allt för stora refvo: i på sin ekonomiska lycka. Au någa andra och I mera positiva förhoppningar på något ställe kunnat väckas, härör från den vexelverkan de siyrde och styrande på hvarandra utöfva, när de komma i nog nä:a kontakt med hvarandra, från den hos vissa karakterer naturliga böjelsen, jatt efterhand fatta tillgifvenhet för de intressen ide böra bevaka, och från tidens utmärkande smitta, håg för rörelsen, som kam meddela sig till och med åt en landshöfding. Den enda :utnämring till en sådan värdighet, under förflutna året, som icke halkat förbi uppmärksamheten, her egt rum för Skaraborgs län, tills vidaren, och derom är äfven tills vidare intet aanat att säga, än att dea utnämnde var militär och välboren, oc: att Skaraborgs län således icke har fog att anse sig sämre lottadt, än de flesta aidra. Ett tydligt ogillande förspordes likväl vid underrättelsen om detta förordnande, som rörde menighetsn så nära; det var starkt nog för att öfvertyga betraktaren, att menigheten med rättighet att sjelf välja, tilläfventyrs alldeles förbisett, att Generaladjutanten DOrchimont tyckte sig ksastituerad för Adlersparres och Ehrenborgs stol, men det var icke så hög!judt, att man deraf kunde sluta till någon förändring i menigheternås vanliga tröst vid utnämningen af deras nöfverhet: ,hvem af eder förmår med all sin omsorg sätta en aln till sin längd?, Vi tala här om opinionen vid Friherre DOrchimonts utnämning, icke om de förbättringar derå han sedermera tilläventyrs förmått åstadkomma. Den andra utnämningen, som rörde Norrbottens lan, har mindre blifvit obsecverad; den utnämnde var visserligen icke mycket känd; men äfven han var militär, och hans avställande på en chefspla:s var således ingen ovanlig syn. Ett helt annat skådespel företedde utnämningen till de ieom kyrkan lediga biskopsstolar. Vid den första och vigtigaste tycktes hela landet resa sig, för att afgifva sin stämma, alla tidningar fiogo målföre, emissarier, man sade så, genomreste landsit, och rösternas stigande eller fall graderades, utropades och uppfat:iades med en ifvsr och en beställsamhet, som endast kan: jemföras med rörelsen kring den ryktbara Nil måtaren, som spår skördar eller noår för det mellan hopp och fruktan sväfvande Egypten; ! sj fra Sta:stidningen hade i de degar sina dytkare: man föreställde sig, att hon, förr än de andra tidningarne, skulle vara underrättad om ; valens utgång. Vid den andra borde rörelsen baturligen begränsas inom en wviss lokal; den sträckte sig likväl vida derutom, meden den; derinom framställde en liflighet ech en samhäl-! igh:t, som, att sluta från hvad man hittills ;ett, rek;yteringen af en hel konselj icke skulle örmå uppväcka. Och hvad var det väl, som stadkom ett sådant deltagande, en i vårt land å utomordentlig rörelse för en erkekiskop i!! Jp-ala och en biskop i Skara — ar svarsulla kall!; van tvifvel, men dock icke af grundlagen be-, lämda att råda Konungen styra land och rike? Fviflar någon på, att det var öfvertygelsen först, ch främst de:om, att de personer, som valdes, ) orde blifva de väljandes represeztenter, medl) nagt att föreställa de representerades andra jag, bb eras vilja och värdighet i alla offeniliga anges) igenheter, och för det andra derom, att dela aljande genom samhällighet och energi skulle f unna förmå styrelsen tili ett beslut i deras in-Ja resse. Sjelfva lekmännen,som härvid ingen in ;st ägde, förenade dock vid förstnämnda till-!h let sin opinion med de röstägandes, emedan v ven lekmännen voro öfvertygade, att man ie-!n valde för en sinekur, och att opinionen den-n i gång icke skulle predika för döfva öron.jd PR KE a