utdelat Stalsraasplalserne. AU Iraga om ioike
gillar och underskrifver de val, för taburet.erne
besättning, som under året skett, vore nog of
verflödigt; man bjuder icke sitt namn för at
gilia eller protestera en handling, dea maa an
ser med likgiltighet.
De nominationer, som ske för länestyrelserna:
chefsplatser, gripa mera omedelbart in i veder-
börande moenighets intresse. Man torde doct
icke mycket misstaga sis, om man antager at
j deta intresse icke sträcker sig mycket utölve
den negativa önskan, att Gud raåtte gifva me-
jnigheten en nådig landshöfding, d. v. s. en.
som icke har allt för stränga militäriska fasoner
icke allt för mycket förakt för de civila former-
va, och framför allt icke allt för stora refvo:
i på sin ekonomiska lycka. Au någa andra och
I mera positiva förhoppningar på något ställe
kunnat väckas, härör från den vexelverkan de
siyrde och styrande på hvarandra utöfva, när
de komma i nog nä:a kontakt med hvarandra,
från den hos vissa karakterer naturliga böjelsen,
jatt efterhand fatta tillgifvenhet för de intressen
ide böra bevaka, och från tidens utmärkande
smitta, håg för rörelsen, som kam meddela sig
till och med åt en landshöfding. Den enda
:utnämring till en sådan värdighet, under förflutna
året, som icke halkat förbi uppmärksamheten,
her egt rum för Skaraborgs län, tills vidaren,
och derom är äfven tills vidare intet aanat att säga,
än att dea utnämnde var militär och välboren,
oc: att Skaraborgs län således icke har fog att
anse sig sämre lottadt, än de flesta aidra. Ett
tydligt ogillande förspordes likväl vid underrättelsen
om detta förordnande, som rörde menighetsn så
nära; det var starkt nog för att öfvertyga be-
traktaren, att menigheten med rättighet att sjelf
välja, tilläfventyrs alldeles förbisett, att General-
adjutanten DOrchimont tyckte sig ksastituerad
för Adlersparres och Ehrenborgs stol, men det
var icke så hög!judt, att man deraf kunde slu-
ta till någon förändring i menigheternås vanliga
tröst vid utnämningen af deras nöfverhet: ,hvem
af eder förmår med all sin omsorg sätta en aln
till sin längd?, Vi tala här om opinionen vid
Friherre DOrchimonts utnämning, icke om de
förbättringar derå han sedermera tilläventyrs
förmått åstadkomma. Den andra utnämningen,
som rörde Norrbottens lan, har mindre blifvit
obsecverad; den utnämnde var visserligen icke
mycket känd; men äfven han var militär, och
hans avställande på en chefspla:s var således in-
gen ovanlig syn.
Ett helt annat skådespel företedde utnämnin-
gen till de ieom kyrkan lediga biskopsstolar.
Vid den första och vigtigaste tycktes hela lan-
det resa sig, för att afgifva sin stämma, alla
tidningar fiogo målföre, emissarier, man sade så,
genomreste landsit, och rösternas stigande eller
fall graderades, utropades och uppfat:iades med
en ifvsr och en beställsamhet, som endast kan:
jemföras med rörelsen kring den ryktbara Nil
måtaren, som spår skördar eller noår för det
mellan hopp och fruktan sväfvande Egypten; !
sj fra Sta:stidningen hade i de degar sina dyt-
kare: man föreställde sig, att hon, förr än de
andra tidningarne, skulle vara underrättad om ;
valens utgång. Vid den andra borde rörelsen
baturligen begränsas inom en wviss lokal; den
sträckte sig likväl vida derutom, meden den;
derinom framställde en liflighet ech en samhäl-!
igh:t, som, att sluta från hvad man hittills
;ett, rek;yteringen af en hel konselj icke skulle
örmå uppväcka. Och hvad var det väl, som
stadkom ett sådant deltagande, en i vårt land
å utomordentlig rörelse för en erkekiskop i!!
Jp-ala och en biskop i Skara — ar svarsulla kall!;
van tvifvel, men dock icke af grundlagen be-,
lämda att råda Konungen styra land och rike?
Fviflar någon på, att det var öfvertygelsen först,
ch främst de:om, att de personer, som valdes, )
orde blifva de väljandes represeztenter, medl)
nagt att föreställa de representerades andra jag, bb
eras vilja och värdighet i alla offeniliga anges)
igenheter, och för det andra derom, att dela
aljande genom samhällighet och energi skulle f
unna förmå styrelsen tili ett beslut i deras in-Ja
resse. Sjelfva lekmännen,som härvid ingen in
;st ägde, förenade dock vid förstnämnda till-!h
let sin opinion med de röstägandes, emedan v
ven lekmännen voro öfvertygade, att man ie-!n
valde för en sinekur, och att opinionen den-n
i gång icke skulle predika för döfva öron.jd
PR KE a -