em ci4 för folkets intresse, hvilkas handlingar dei borde underteckna såsom sina egna? Tvänne (numera trenne) konseljens utmärktaste ledamöter, tvänne statsmän, så mycket de nu för tiden synas hos oss kunna blifva det, hafva för alltid lemnat en plats, som hunrit åldras med dem, och publicister ech häfdateknare hafva inventerat de hädangångnes enskilda lefnad, för att med en anständig nekrolog utstyra män, som, med stora talanger, haft snart sagdt ett halft sekel på sig, för att resa sig en lika älskad som oförgänglig minnesvård i offentliga värf. Folket har sett dem falla, som mognadt äpple från qvist, obekymradt om ett nytt växer i stället, obekymradt om det blir surkart eller ätlig frukt. Ingen publicist, af hvad färg som helst, har vågat länge uppebålla sig vid gissningarne och förheppningarne rörande den efterträdande rådgifvarn; man synes allmänneligen hafva antagit, att det vore klokast ait ej för vidlyftigt utbreda sig om en sak, som, ehuru vigtig de jure, likväl skule kunna föranleda den förebråelsen från publikens sida: tsla om något annat; hvad bry vi oss om konseljens ledamöter! Så har regeringspersonalen under året undergått icke ringa förändringar. Icke nog att de tvenne eller trenne nyss omnämnde bedagade män i konseljen fallit undan; nya rådgifvare, nya organer hafva blifvit utnämnde. Sålunda fick . konseljen en ny tillförordnad utrikes minister, ett nytt statsråd, en ny justitie-kansler, nya organer, i en ny chef för krigs-kollegium, och en dito för förvaltningen af sjöärenderna; en ny chef, som på visst sätt föreställer kyrkans öfverhufvud i hela landet, och em annan för en viss afdelning deraf: har någon märkt folket fär sta sig vid den observationen, att det fått några stycken nya representanter, har någon hört det göra sig den frågan, hvarföre icke hellre Hr A.! än Hr Grefve Mörner, hellre fir B. än Hr Gyllenhaal, hellre Hr C. än Hr Nerman; hvarföre i blef icke den ene heilre statsråd och den an-! dre justitie-kansler eller utrikes minister o. s. v.?; Man må söka orsaken till denna likgiltighet hvar man vill; det är icke i orsaken, utan i likgiltighetea, det märkvärdiga ligger. Är det icke märk-! värdigt, med hvilken lätthet revolutionerne på: taburetterna och presidentsstolarne gå för sig,! utan att folket, utan att ens de allud yrvakna intressena komma i rörelse, och fråga sig hvad, de vinna eller förlora på förändringen, fråga sig: hvilken bana har den nyvalde rådgitvaren förut vandrat, som kan berättiga honom till det för-: troendet att representera Svenska folket; hvilka begrepp medför han på taburetten eller presi-! dentsstolen; hvad tänker han om religion, om: uppfostran, om näringar, om beskattning, om : lagskipning, om armdens eller flottans organisa-! tion m. m.; hvad förmåga äger ban att göra sin mening gäliande; skall ban förskaffa sig aktning. hos regenten eller lydigt böja sig för hans vilja; är han fördomsfri, driftig och kunnig, och således betänkt på att afhjelpa de mångfaldiga, sedan långliga tider insedda lytena i våra samhällsivrättomgar, och att gifva lif och system !. åt vår administration, eller är han en af dessa !! fördomarnes lifegne, som skyr rörelsen och mak-l: ligen sätter sig ned och sveper om sig talaren i samma mening som gurmanden breder öfver!: sig servietten, med föresatts att njuta och att ic-. ke stiga upp förr än han ej förmår mera? Om ii detta, och mycket mera, som skulle väcka follh kets synnerliga uppmärksamhet, derest det anSäge regeringeni, såsom sin sanna representant, ; har man under förflutna året lika litet som un-å der många föregående försport någon förfrågan. Valet af en komminister, en rådman, en nämn1 deman, har på hvarje ort väckt vida mer del1 tagande, än valen af konuvgens rådgifvare, och js alimänhetens förhållande vid dessa sednare tori9 de icke olämpligt kunna jemföras med det partilo kunden vid en mjölqvara tager, då han uileds-!k nas af mjolnarns trakasserier: hen insomnar vidln jvarnsns enformiga gnol, öfsrertygad att mjölid narn och hans drängar , enligt , loflig vana ll och slentrian, rangera säckarne, att de icke glömlv na att tulla, och att mjölet blir — efter omsiän1 ligheterna; qvarnen måste rent af stanna för attlte räcka honom. Sjelfva hufvudstadens kotterier rå lafva knappast ansett det kongliga valets icflafa ns på sina aftoncirklar at nog betydenhet förjaf tt, rörande dess utgång, bry sig med en ellerke nnan gissning, och då någon sådan blifvit fram-!u: astad. har den iecka warit mindre handa oa AN