För att på en gång lemna ett prof af opimon.n i Norge om handelsfriheten, och af de de: änvu nya pFormandskabens, eller kommunalstyreisernas verksamhet, meddela vi ur norskö Morgenbladet efterföljande af ett sådant förmanskap uppsatt förklaring i en fråga amgående lazdhangel. Det är förmanskapets i Lands prestgäll, under pastor Aabels ordförandeskap, ull regeringen ingifne betänkande. öfver entimmerhazdlares ansökning att få på landet försälja hendelsvaror, och synes väl egnad att väcka me iborgar2s eftertanka på de skadliga följderna at handelstvånget och på faran af den i rege ivgrns händer komna magt, att åt ea endz2 bor:silja eller bortskänka alias rättigheter; den kan tillika lemna en förestillning om kommupalsiyre!sernas förmåga att afvärja eller bota eit lokalt oudt och lyder som följ-r. vEnligt lagen af den 14 Jan. 1837, för förförmansksper, åligger oss, såsom förmän för Lands prestgäll, au afgifva underdånigt betänkande öfver bifogade H. L. Baggeruds ansökning om tillåtelse att i egenskap af timmerhandlare få uppköpa och äter till sina kundeafsätta de nödvändigaste handelsvaror; och få vi derföre i underdånighet yura följande När de räuigheter, som äro hvarje menniskas naturliga af, och för hvilkas; utöfvande anlaget och hågen utgöra enda förnuftiga vilko ret, genom godtyckliga författningar fråntagas massan af rättmätiga ägare och skänkas till några exskilda, så sker dstta sällaa utan samhällets kännbara skada. Detta är ex sannisg, som både historien och dagliga erfsrenheteu beständigt bekräfta.n Ått omsätta de produkter, hvaraf en ort äger mer än till egen förb ukning, och .tt för d-ssa tillbyta sig avdra nödvändiga varor eller pengar, är, som det synes, en hvmje orts invåna: res raturliga rättighet, hvars utöfvande ej lider inskränkning af något anvat, äv omsorgen att ordning och sedlighet ej genom densamma for störas.n pLands prestgäli, hvars folkmängd på de sista 50 åren bbfvit fördubblad, är till jordmån och klimat föga gynnande tor åkerbruket, och skulle ej förmå nära sina talrika invånare, derest icke en huld satur beklädi dess åsar med herrliga skogar, hvilka lemna: en tillgång då andra utvägar tlil näring svikit, och äfven nu, under ea för Norrska tråvaru-handeln ej missgynnande konjunktur, skola beskydda denna ort mot brist, derest icke ett vilkorligt tvång förbjuder 053 att begagna naturens gåfvor. Så länge de privilegierade landtbandlarne voro bunodne till äldre privilzgier, hvilka likväl tillika ålede dem förbindelser, dem de ej alltid uppfyllde, vågade de ej förbjuda ortens timmerhandlare, att hemföra så mycket köpmansvarer de oönskade, och att dermed förse sig sjelfva, sitt arbetsfolk och and:2, med hvilka de stodo