För att på en gång lemna ett prof af opimo-
n.n i Norge om handelsfriheten, och af de de:
änvu nya pFormandskabens, eller kommunalsty-
reisernas verksamhet, meddela vi ur norskö
Morgenbladet efterföljande af ett sådant förman-
skap uppsatt förklaring i en fråga amgående
lazdhangel. Det är förmanskapets i Lands prest-
gäll, under pastor Aabels ordförandeskap,
ull regeringen ingifne betänkande. öfver entim-
merhazdlares ansökning att få på landet försäl-
ja hendelsvaror, och synes väl egnad att väcka
me iborgar2s eftertanka på de skadliga följderna
at handelstvånget och på faran af den i rege
ivgrns händer komna magt, att åt ea endz2
bor:silja eller bortskänka alias rättigheter; den
kan tillika lemna en förestillning om kommu-
palsiyre!sernas förmåga att afvärja eller bota eit
lokalt oudt och lyder som följ-r.
vEnligt lagen af den 14 Jan. 1837, för för-
förmansksper, åligger oss, såsom förmän för
Lands prestgäll, au afgifva underdånigt betänkan-
de öfver bifogade H. L. Baggeruds ansökning
om tillåtelse att i egenskap af timmerhandlare få
uppköpa och äter till sina kunde- afsätta de
nödvändigaste handelsvaror; och få vi derföre i
underdånighet yura följande
När de räuigheter, som äro hvarje menni-
skas naturliga af, och för hvilkas; utöfvande
anlaget och hågen utgöra enda förnuftiga vilko
ret, genom godtyckliga författningar fråntagas
massan af rättmätiga ägare och skänkas till nå-
gra exskilda, så sker dstta sällaa utan samhällets
kännbara skada. Detta är ex sannisg, som bå-
de historien och dagliga erfsrenheteu beständigt
bekräfta.n
Ått omsätta de produkter, hvaraf en ort äger
mer än till egen förb ukning, och .tt för d-s-
sa tillbyta sig avdra nödvändiga varor eller pen-
gar, är, som det synes, en hvmje orts invåna:
res raturliga rättighet, hvars utöfvande ej lider
inskränkning af något anvat, äv omsorgen att
ordning och sedlighet ej genom densamma for -
störas.n
pLands prestgäli, hvars folkmängd på de sista
50 åren bbfvit fördubblad, är till jordmån och
klimat föga gynnande tor åkerbruket, och skul-
le ej förmå nära sina talrika invånare, derest
icke en huld satur beklädi dess åsar med herr-
liga skogar, hvilka lemna: en tillgång då andra
utvägar tlil näring svikit, och äfven nu, under
ea för Norrska tråvaru-handeln ej missgynnan-
de konjunktur, skola beskydda denna ort mot
brist, derest icke ett vilkorligt tvång förbjuder
053 att begagna naturens gåfvor.
Så länge de privilegierade landtbandlarne voro
bunodne till äldre privilzgier, hvilka likväl tilli-
ka ålede dem förbindelser, dem de ej alltid upp-
fyllde, vågade de ej förbjuda ortens timmer-
handlare, att hemföra så mycket köpmansvarer
de oönskade, och att dermed förse sig sjelfva,
sitt arbetsfolk och and:2, med hvilka de stodo