uaderkasta sig detta maktens förmynderskap öfver deras tid och användandet af deias pennioger. Äga då icke, säger han, desse Herrar, hvilka Regeringen nådigst satt till allmän hetens förmyndare i denna del, och som erhål lit u eslutande ratt att bestämma, bu:n mycket som må utportioneras åt publiken af denna den ädlaste uch mest lefvande af konstens njutniagr: sångens och scexens, — äga de då, desse Herrar, icke den ringeste pligt eller förbindelse att göra afseende på den allmänrheis önskningar, som står under fuchiela af derzs monopolium, äfven när dessa onskningars enhållighet uttryeker sig vid fle-a förnyade tillfällen på det ojäfaktigss e sätt? I sanning, menar ins. en så criant embetsmanna-despotism inom konstens område har man icke sett och skulle icke kunna få se på något annat ställe i verlden än bland de flegmaiska och i alla möjliga hänseenden till fromt tålamod väl dresserade Svenskarna, elle; på något annat ställe, än der en TeaterDirektion kan säga: Ah! strunt om folket går på spektaklet eller icke. En teater måste finnas, och om men bara kan hålla i sig ati förbjuda en skilda teatrar, så är statskassan och nationer nog tvungen att beala, hvad ej allmänheten vill2 En annan insänd artikel år från några musikälskare,, sem i en mera beveklig ton vördsan: anhålla och hoppas, att Direktionen, hvars ni för scenens bestånd hittills visat sig så outtröttligt, och som i öfrigt icke sparar någon mödeö att gå allmänhetens önskningar till mötes, så långt Direktionens krafter och insigter medgifva, äfven måtte i frågan om M:ll Widerbergs engagement ställa till rätta det lilla missförstånd, som uppstått. Desse musikälskare uppmana, andra sidan, äfven M:ll Widerberg att icke längre vägra antaga hvad Direktion:n sednast bjudit henne, och lofva, då skillnaden mellan detta anbud och hvad hon begärt är så obetydlig, som man sett af tidningarna, att, enlig! träffad öfverenskommelse, ersätta henne resten, i hvilket afseende de säga sig äfven hafva beslutat, att hos henne enskildt göra en framställning härom. För egen del hafva vi redan förut yttrat våre tankar i detta ämne och redan nästan öfvergif vit hoppet, att någonting derutionan möjliger kunde verka på Kgl. Teater-direktionen; mer vi bafve i alla fall ansett för en phgt att ickt undauhålla uttrycket af andras tänkesätt frår offenthgheten, och tilläga endast den önskan. att sådant nu måtte mera än förut vara i stånc att någonting uträtta.