troende han fästade vid budbäraren. . . . Mar
skalken var lika mycket förbittrad, sem föro
lampad. Imedlertid begaf han sig till kuvgen.
Ack, min bästa marskalk ! utropade denn
emot honom, — mia bästa marskalk! hvilke
olycka, och kunrven J väl förlåta min son
Marskalken bugsde sig, utan att svara. Han
ädla hjerta var förstämdt. Han såg denna fa
miljs hela framtid med forskräcklig sanning af
speglad uti den gråhårige kungens tårar, fram.
kallade af sonens oskicklighet och vanvett. —
Annu ett bevis på eder ädla karakter! fort-
for kungen, jag ber Er, besök miu son ! oeh
då marskalken dervid gjorda en vägrande rörel.
se, tillade den arma gubben: Gör det för mir
skull! Jag, som ni synes värdera, önskar det.
För Guds skull! gör det som kristen! . ..
Marskalkens ändå synbara motvilja för besö-
ket gaf omsider vika för dessa sista ord. Han
nedg:ck till Avgouleme, der en liten efterpjes
sedan vidtog. Prinsen hade blifvit förbunden,
och hans båda händer, liknande tvenne linne-
dockor, voro i ständig röre!se. Som han hade
den ovanan att bita på naglarne, framtaga sin
lorgvett, tiita med den och sålunda aflas att
vara i ständig rörelse, vållade förbandet bonom
den mest fatala förlägenhet. Så snart ban var-
seblef marskalken, skyndade han emot honom,
och, i stället för att vid ett sådant tillfälle pos-
sedera någon värdighet, fortfor att såsom alltid
spela narr. Småhoppande närmade han sig
marskalken, och yttrade under en fortsatt vag-
gande rörelse och skakande sina händer:
He-he! Er värja — den biter bra — Er
värja! Ja-ja — den biter bra — he-he!
Marskalken var stolt öfver detta möte. Från
höjden af sin värdighet, och den han visste väl
iakttaga, såg ban ned på den ynkliga prinsen,
samt yttrade, med ton af en föraktande förtry-
telse: A-ja, min herre! — den biter väl! —
men den borde aldrig blifvit blottad annars, än
emot Frankrikes fiender !
Åbå! Ja-ja! yttrade Angoulåme, — det är
bra — ganska bra! He! — man bör glöm-
ma allt det der, som god kristen !
Så slutades denna beryktade scen, så olika
refererad; men det nu angifna var verkliga
förhållandet.