nom. . . . Knapt voro de inkomna, innan de! förmårktes ett doft buller, men så pass markeradt, att det antydde, det de brettades. Hertigen af Guiche, öfverste de la Rue, marskalkens förste adjutant, — alla som voro uti salen skyndade till kabinettsdörren ; men i samma ögonblick öppnades den, och man såg marskalkea utkomma baklänges, och slagen, det vill säga, puffad tor bröstet och bultad på axlarne, af prinsen, som tilhka skrek: Din värja! gif mig din värja! Jag vill hafva din värja! Du är en förrädare !, Marskalken var blek som ett lik .... med hårdt tillknutna händer syntes han krampaktigt nn a hejda sig. . . . . Min värja! ut-opade han ändtligen med en dunderstämma, — min värja åt Er! aldrig! — Jag lemnar den icke åt någon annan, än åt kungen, tillade han, darrande af harm, öfver denua honom så ovärdiga kamp. — Men Angouleme hade en fix id, såsom alla galningar, och den 28 Juli var hen komplett galen! Han kastade sig ånyo på marskalken, och ryckte hans värja ur skidan, samt sökte afbryta den. Han hade icke handskar, — och värjan var marskalkens stridsvärja ; klingan var stark, dessutom vass som en rakknif och spetsig som en dolk! — Den arme prinsen var så wvildsint, att han i början ej kände den skarpa eggen, utan tillitede alla sina krafter, för att afbiyta vapnet. Blodet, som snart visade sig från hans händer , gjorde honom uppmärksam förr , än smärtan hann göra det. Han kastade då den blodade värjan långt från sig, skakade händerna och skrek: Hjelp mig, mina herrar af lifvakten! hjelp mig! man mördar mig! hjelp! . . . Alla lifdrabanter af kompagnierne Luxembourg och Noailles, hvilka voro i angränsande rum, tillkommo vid dessa rop, och flere ilade med blottade och högburna värjor emot marskalken, samt med sådan brådska, att många kullföllo på det bonade golfvet. De kringrände marskalken, svängde sina värjor, och väntade sannolikt blott på en befallning, tör att uppföra ett motstycke till sorgespelet med marskalken Ney. — Marmonat deremot hade lagt armarne i kors öfver bröstet, och betraktade endast med köld och en stilla värdighet dessa galaingar, färdige att på tillsägelse at en annan galning, döda honom! — Angoulime åter fortfor att skaka händerne, skrek med ökadt raseri i den mon blodet flöt på hans kläder, samt till och med vrålade och framtjöt orden: Hjelp mig! man mördar mig! —— — Allt de:ta tilldrog sig på kortare tid, än berättelsen derom upptager; några ögonblick skulle varit tiliräckliga, att fullända ew förskräckligt drama med blodiga följder för marskalken Marmont. Hertigen af Guiche, hvilkens uppförande var vid detta tillfälle, såsom annars, värdigt en he-! derlig och ädel man, bortförde Angöultme, och lät förbinda hans händer, samt lät äfven ledsaga marskalken till sina rum. Men oväsendet, ) långt från att upphöra, spridde sig i slottet. Första uppfattningen af Angoulemes skrik: man mördar mig! hade cirkuleradt från :um till rum, och hade hunnit till drabantsalen, der alla de voro samlade, hvilka man hade kunnat förena, för att skydda kungens person. De kommo följaktligen äfven i rörelse, skreko, sigo och hörde ej annat, än en enda sak: Kungens och hans familjs räddning och välfärd. Marmonts adjuanter, som icke hade lemnat bonom, befarade med skäl ett upplopp, hvars syfte hade kunnat blifva marskalkens död. Utan att misstro omförmäldte familjs karaktär, hade de ändå allt att frukta af personer, som sågo i familjens fall tillintetgörelsen af sia egen politiska existence, och hvilkas raseri icke godkärde någon urskuldande förklaring från en man, som efter deras sätt att begripa, hade bordt segra,, emedan han hade soldater och kanoner, och dessutom hade tillhört Napoleous skola, såsom en ultras yttrade. AK SÅ LA AA AL LL I tt -—AA -— bett — a OA cs RA RA mo KR Marmonts adjutanter kände detta förhållande och voro på sin vakt. Usder det dystra reflexioner omvexlade i deras sinnen förnummo de ett häftigt buller i de rum, som gränsade till marskalkens. De fattade sina värjor med full föresats, at honom försvara. Bullret ökades hvarje ögonblick ; omsider kunde röster urskiljas, och d2: igenakände hertigens af LuxemII TY a FR AT oo Hl AA mm th tn