nom. . . . Knapt voro de inkomna, innan de!
förmårktes ett doft buller, men så pass marke-
radt, att det antydde, det de brettades. Herti-
gen af Guiche, öfverste de la Rue, marskalkens
förste adjutant, — alla som voro uti salen
skyndade till kabinettsdörren ; men i samma ö-
gonblick öppnades den, och man såg marskal-
kea utkomma baklänges, och slagen, det vill
säga, puffad tor bröstet och bultad på axlarne,
af prinsen, som tilhka skrek: Din värja! gif
mig din värja! Jag vill hafva din värja! Du är
en förrädare !,
Marskalken var blek som ett lik .... med
hårdt tillknutna händer syntes han krampaktigt
nn a
hejda sig. . . . .
Min värja! ut-opade han ändtligen med en
dunderstämma, — min värja åt Er! aldrig! —
Jag lemnar den icke åt någon annan, än åt
kungen, tillade han, darrande af harm, öfver
denua honom så ovärdiga kamp. — Men An-
gouleme hade en fix id, såsom alla galningar,
och den 28 Juli var hen komplett galen! Han
kastade sig ånyo på marskalken, och ryckte
hans värja ur skidan, samt sökte afbryta den.
Han hade icke handskar, — och värjan var
marskalkens stridsvärja ; klingan var stark, dess-
utom vass som en rakknif och spetsig som en
dolk! — Den arme prinsen var så wvildsint, att
han i början ej kände den skarpa eggen, utan
tillitede alla sina krafter, för att afbiyta vap-
net. Blodet, som snart visade sig från hans
händer , gjorde honom uppmärksam förr , än
smärtan hann göra det. Han kastade då den
blodade värjan långt från sig, skakade händerna
och skrek: Hjelp mig, mina herrar af lifvak-
ten! hjelp mig! man mördar mig! hjelp! . . .
Alla lifdrabanter af kompagnierne Luxembourg
och Noailles, hvilka voro i angränsande rum,
tillkommo vid dessa rop, och flere ilade med
blottade och högburna värjor emot marskalken,
samt med sådan brådska, att många kullföllo på
det bonade golfvet. De kringrände marskalken,
svängde sina värjor, och väntade sannolikt blott
på en befallning, tör att uppföra ett motstycke
till sorgespelet med marskalken Ney. — Mar-
monat deremot hade lagt armarne i kors öfver
bröstet, och betraktade endast med köld och
en stilla värdighet dessa galaingar, färdige att
på tillsägelse at en annan galning, döda honom!
— Angoulime åter fortfor att skaka händerne,
skrek med ökadt raseri i den mon blodet flöt
på hans kläder, samt till och med vrålade och
framtjöt orden: Hjelp mig! man mördar
mig! —— —
Allt de:ta tilldrog sig på kortare tid, än be-
rättelsen derom upptager; några ögonblick skul-
le varit tiliräckliga, att fullända ew förskräckligt
drama med blodiga följder för marskalken Mar-
mont.
Hertigen af Guiche, hvilkens uppförande var
vid detta tillfälle, såsom annars, värdigt en he-!
derlig och ädel man, bortförde Angöultme, och
lät förbinda hans händer, samt lät äfven ledsa-
ga marskalken till sina rum. Men oväsendet, )
långt från att upphöra, spridde sig i slottet.
Första uppfattningen af Angoulemes skrik: man
mördar mig! hade cirkuleradt från :um till
rum, och hade hunnit till drabantsalen, der al-
la de voro samlade, hvilka man hade kunnat
förena, för att skydda kungens person. De kom-
mo följaktligen äfven i rörelse, skreko, sigo
och hörde ej annat, än en enda sak: Kungens
och hans familjs räddning och välfärd.
Marmonts adjuanter, som icke hade lemnat
bonom, befarade med skäl ett upplopp, hvars
syfte hade kunnat blifva marskalkens död. U-
tan att misstro omförmäldte familjs karaktär, ha-
de de ändå allt att frukta af personer, som så-
go i familjens fall tillintetgörelsen af sia egen
politiska existence, och hvilkas raseri icke god-
kärde någon urskuldande förklaring från en
man, som efter deras sätt att begripa, hade
bordt segra,, emedan han hade soldater och
kanoner, och dessutom hade tillhört Napole-
ous skola, såsom en ultras yttrade.
- AK SÅ LA AA AL LL
I tt -—- AA -— bett — a OA cs RA RA mo KR
Marmonts adjutanter kände detta förhållande
och voro på sin vakt. Usder det dystra re-
flexioner omvexlade i deras sinnen förnummo
de ett häftigt buller i de rum, som gränsade
till marskalkens. De fattade sina värjor med
full föresats, at honom försvara. Bullret öka-
des hvarje ögonblick ; omsider kunde röster ur-
skiljas, och d2: igenakände hertigens af Luxem-
II TY a FR AT -
oo Hl AA mm th tn