hade lemnat nationaltidningen, icke var, att pennpinger till aflöningen saknades, utan den, ati arbetarne uraktlåtit sina skyldigheter och att de blifvit fråa andra håll tubbade att försumma sig, hvilket Afionbladet förmenas nbäst kännan. Denna oblyga uppgift föranleder oss upplysa, at! det just varit lastitutety Grull, som under de vackraste löften lockat flere arbetare att flytta ifrån andra boktryckerier i olaga tid. tådan ver äfven händelsen med en sättare på L. J. Hjei.2s officin, som oaktadt flere föreställningar ati nins:iiutely sannolikt ej sku:le räcka mer än en vecka, nödvändigt ville ditflytta och jemvöl fick det, sedan han skaffat annan sättare i sitt ställe, samt sedan icke återkommit. Denne är för öfrigt en ganska ordentlig ung man, som niltid utmärkt sig för flit och ett hedrande uppförande. En annan sättare från samma oflicin tubbades till nationaltidningen ett par gånger utan tillstånd af principalen. Det är således klokast, att Hr Gruhl, som sjelf skaffat sig arbetare inpromtu från andra ryckerisr, hvarken skyller sin ofärd på narbetarnes bris ande morslitet eller några hemiiga afsigter från anura håll, utan uppriktig: erkänner de verkliga orsakerne, nemhgen ett otillräckl:gt stilförråd , brist på manusivipt och brist på förlagskapital. Hvarföre skulle Hi Gruhl eljest behöft från flere håll lagsökas? Pet feta sättet alt rätifärdiga sig, tyckes ock vara, sti envänmda något af det guld och de juveter han ännu säger sig ägai reserv, alt dermed godt sora prenumeranterne deras utgifna penningar, ller om sådant ej kan ske, att ins itutet sälter ig 1 sitt omtalta etipage, och reser ull en anan marknad.