ner att han såsom dilettant har någonting ut-
märkande, blef inkallad till hedersledamot. Fri-
och kammarherrskapet har såcant godt med sig.
Vi anföra detta såsom ett exempel på huru de
befordringsgrunder, man äfven inom konstveri
den erkäaner, äro beskaffade.
Det är således ingenting öfverraskande att fin-
na konstnärsvärdet uppmätt efter den kungliga
fullmaktens tumstock, och vi fästa oss ej syn-
rerligen dervid, serdeles som tvilettfrågan är
hufvudsaken. Här möter oss då samma skru-
pel, som i afseende på regementsskrifvarnes u-
niform. De med kovgl. futimakt :örsedde mu-
sikdirektörerne få nyuja hofkanpeliits uniform,
d. v. s. hatva guldbroderi på kragen, men
med sådan knappar, som tillhöra det rege-
mente eller den korps, hvarvid de äro anställ-
dev, hvaraf följer, alt man kan få se åfven på
dem ea guldbrode:ad frack med försilfrade knap-
par. Smaken är god. De fattiga och obefuil-
mäktigade direktörerne få väl nytja hofkapel-
lets uniform, men utan broderi, och äfven med
regementets knoppar. Här frå as nu: pblifva
icke regementsskrifvaren och den obefullmäkti-
gade musikdirektören precist lika klädda? —
Någou refoom i den stora reformen torde vid
tillfälle ej vara så oäfven att vidtaga.