ner att han såsom dilettant har någonting utmärkande, blef inkallad till hedersledamot. Frioch kammarherrskapet har såcant godt med sig. Vi anföra detta såsom ett exempel på huru de befordringsgrunder, man äfven inom konstveri den erkäaner, äro beskaffade. Det är således ingenting öfverraskande att finna konstnärsvärdet uppmätt efter den kungliga fullmaktens tumstock, och vi fästa oss ej synrerligen dervid, serdeles som tvilettfrågan är hufvudsaken. Här möter oss då samma skrupel, som i afseende på regementsskrifvarnes uniform. De med kovgl. futimakt :örsedde musikdirektörerne få nyuja hofkanpeliits uniform, d. v. s. hatva guldbroderi på kragen, men med sådan knappar, som tillhöra det regemente eller den korps, hvarvid de äro anställdev, hvaraf följer, alt man kan få se åfven på dem ea guldbrode:ad frack med försilfrade knappar. Smaken är god. De fattiga och obefuilmäktigade direktörerne få väl nytja hofkapellets uniform, men utan broderi, och äfven med regementets knoppar. Här frå as nu: pblifva icke regementsskrifvaren och den obefullmäktigade musikdirektören precist lika klädda? — Någou refoom i den stora reformen torde vid tillfälle ej vara så oäfven att vidtaga.