heten af dess hänförande kraft, att den måst vara ursprungen från ett snille. Med arten a Atterboms diktkonst förhåller det sig alldele: på samma sätt. I hans poesier finnes väl ingen säker grundbas, i hans fantasi hvimla : mängd, om man så får säga, falska qvinter och oktaver, hans tankar sakna styrka, och dei rosenskimmer, som hvilar öfver en mängd a! hans sånger, är ej det som sprides af den upp: gående solen, utan af bengalisk eld; men de ord han väljer klinga melodiskt, rythmen hans vers är originsll och dansant, och då man läser dem, erfar man ungefär samma känsla som då man valsar — blicken halkar öfver en mängd föremål rundt omkring, utan att kunna fästa sig vid ett enda, och, gör man det — så kommer maa er takten. Poesiens orkestik har inom vårt land ej haft en så lycklig tonsättare, som Atterbom, och detta vill dock icke säga så litet. Om det således blott är en musikalisk och orkestisk njutning man äger af Atterboms poesier, så är det imedlertid en njutning, och ju mindre uppmärksamt man läser Atterboms vers, desto större blir denna pjutrning — ja, Rec. vågar påstå, alt man mest njuter deraf, om man alldeles icke förstår svenska språket. Text till en fecri-opera — se der hvad Atterbom skule sknrfva förträffligt, och man kin ej anse henom hafva uppfyllt sin kallelse förrän han det:a gjot. Hans drama, Lycksalighetens Ö, skulle vara en förträfflig libretto, om det vore praktikabelt. Ins. instämmer i öfrigt, i afseende på den politiska sidan af Atterboms skrifter och halten af hans snille, hufvudsakligen med den recensent, af hvilken Atterbom i Aftonbladet nyligen blifvit bedömd, och har blott velat framställa detta, såsom ett tillägg, rörande ett af dragen hos hans sångmö, hvilket icke deruti blifvit egentligen vidrördt. Han inser också visserligen, att flera anmärkningar kunna göras mot de här ofvan framstallda paralleler mellan åtskilliga kompositörer och skalder; men till hans försvar derutinnan torde lända, att hvilken jemförelse som helst mellan två så serskilda elementer aldrig kan blifva så träffande, att icke invändningar deremot kunna uppkastas.