heten af dess hänförande kraft, att den måst
vara ursprungen från ett snille. Med arten a
Atterboms diktkonst förhåller det sig alldele:
på samma sätt. I hans poesier finnes väl in-
gen säker grundbas, i hans fantasi hvimla :
mängd, om man så får säga, falska qvinter
och oktaver, hans tankar sakna styrka, och dei
rosenskimmer, som hvilar öfver en mängd a!
hans sånger, är ej det som sprides af den upp:
gående solen, utan af bengalisk eld; men de
ord han väljer klinga melodiskt, rythmen
hans vers är originsll och dansant, och då man
läser dem, erfar man ungefär samma känsla som
då man valsar — blicken halkar öfver en mängd
föremål rundt omkring, utan att kunna fästa
sig vid ett enda, och, gör man det — så kom-
mer maa er takten. Poesiens orkestik har
inom vårt land ej haft en så lycklig tonsättare,
som Atterbom, och detta vill dock icke säga
så litet.
Om det således blott är en musikalisk och
orkestisk njutning man äger af Atterboms poe-
sier, så är det imedlertid en njutning, och ju
mindre uppmärksamt man läser Atterboms vers,
desto större blir denna pjutrning — ja, Rec.
vågar påstå, alt man mest njuter deraf, om
man alldeles icke förstår svenska språket. Text
till en fecri-opera — se der hvad Atterbom
skule sknrfva förträffligt, och man kin ej anse
henom hafva uppfyllt sin kallelse förrän han
det:a gjot. Hans drama, Lycksalighetens Ö,
skulle vara en förträfflig libretto, om det vore
praktikabelt.
Ins. instämmer i öfrigt, i afseende på den
politiska sidan af Atterboms skrifter och halten
af hans snille, hufvudsakligen med den recen-
sent, af hvilken Atterbom i Aftonbladet nyligen
blifvit bedömd, och har blott velat framställa
detta, såsom ett tillägg, rörande ett af dragen
hos hans sångmö, hvilket icke deruti blifvit e-
gentligen vidrördt. Han inser också visserli-
gen, att flera anmärkningar kunna göras mot
de här ofvan framstallda paralleler mellan åt-
skilliga kompositörer och skalder; men till hans
försvar derutinnan torde lända, att hvilken jem-
förelse som helst mellan två så serskilda ele-
menter aldrig kan blifva så träffande, att icke
invändningar deremot kunna uppkastas.