SV EA MUS OCH UCOHReS Dror, Ior att ater-
gå till Provence och der söka, ej någon högre
- lycka, men ett mera angenämt och fredsamt lif.
eten — — 1 co
b) ÅTERBLICK PÅ DEN NYA SKOLAN,
i anledning af ÅAtterboms skrifter.
t Fomte Artikeln.
(Slut från Thorsdagsbl.)
2
a
,) Vi antydde, att sednare tiders politiska ilska
Å
a
fram tuckit sina törnen äfven bland blommorna.
I bolmörten bar Hr A. koncentrerat (i samma
mening som man talar om en koncentrerad syra)
, sitt gilt mot alla, som icke äro af hans politi-
,Iska och febusiska trosbekänne!se. De trakteras
med ,smuts och skarn, med chaos och smutsp;
de placeras i landsvägsdiken, i stadsbogrändp;
de se under lugg; de älska
. PEtt värmande rus, med en koller på (2),
En tärra från gatan, ett pi arao- bord,
En räfkrok till lycken, med dunster blå
Om menniskorätt och fädernejora,
Detta sista tyckes bevisa styckets politiska
syftning. Också var blotta uttalandet af ordet
, Imenniskorätt, tillräckhgt att väcka Hr Atter-
boms fanatiska ifver; och man tycker sig köra
Å : -
Jen Torquemada eller en Thorbjörnsson i des-
, sa omedelbart efter de citerade orden foöljan-
I de vers:
; Allt leder till målet din kosa:
j Till Faderns hem,
Der virdig lem
De svaflede stallbröder rosa,
,) Man må tillstå, att detta är en liten söt bild
i en blomsterbukett; alla, som skandahserades
så förfärligt af de sjutton talgade, huru skola
, icke de rysa för de nsvaflsde lemmarna! Nå-
gonting ännu mera genomfördt demoniskt utta-
lar sig i slutversen, hvilken vi vilja anföra till
läsarens foörlustelse. Denna blåkullavers synes
sannerligen icke kunna vara tillkommen utan
ett godt belmörts-rus.
Nort sogdt: vara till är ett dåligt skämt;
Små roliga ögonblick d ck jag har;
När en själ blir bedöfvad, ett hjerta klämdt,
När en yrsel icenom hvart sinne far,
En rysning allt lefvinde fatter.
Hvartför? hvarför?
Du dör! du dör!
Jag gömmer mig i bladen och skrattar.
Bolmörtsvisan är icke bland de äldre blom-
sterstyckena, utan blamd de stednast tillkomna,
joch bavittnar, liksom alla de nyare styckena, ej
ibleit huu mycket förf, stigit i fromhet och
kristlig kärlek, utan äfven i versifikationskonst.
Hvad han hitulls åtonjutit af allmänna skrattet,
har i så måtto förändrat honom, att ham blif
vit allt kärfvare och mera tungfotad. Han kan
sjunga med bolmörten:
Utrota mig vilja de vise . ..
Jo pytt! jo pytt!
På nytt, på nytt
Står jag upp, der de höglärdt förbisce.
Den, som vidare vill se otäcka utfall mot
Nyttans son, må slå upp pag. 36. På pag.
22 finvas snygga apostrofer åt dem, som förta
Ila fr A., för det att man skön honom sagt,n
: milda blomstersjäl!
Att blommernas skald (såsom Hr A. blyg
samt kallar sig) skulle äfven skrifva för blom-
mor,, var icke så underligt; och att det blef en
legend , var ännu mera att vänta af den, som
visst säger, men ögonskenligen bott för att blif-
va motsagd, att han ,är ej båd Skald och
Helgon,. Detta är försigtigt; ty om nu den on-
da verlden skulle finna, icke blott att ban vär
knappost nog det förstan, såsom han sjelf öd-
mjukt medger, utan ock att han platt icke är
det, så kan han ändock hysa hopp att blifva I
nägot. Synd vore det, om haa icke finge nå-
got surrogat; han klagar för blommorna så öm-
keligen ofver sitt tråk med ,böcker och Et
iran och samhällsmaskerade:n, att det just gör
en ondt att höra det. Och helgonen soc.
Han ber ju t. ex. så snällt till St. Brigitta, och,
nåminner henne. att i honom slår änan rida 1