fat had RV 0 DI rar a .
pläga intagas af den öaskan, att under sakernas
värvarande ställving aldrig återkomma till en på-
öljande, 1 anseende till den föga frukten af de-
as arbeten, så är det klart, att en större del
if nationen icke kan på det direkta sätt intres-
sera sig för de allmänna ärenderna, som der,
hvarest ombuden årligen forsamlas. Yjelfva den
omätliga mängden af reformer, om hvilkas be-
höflighet ständernas skrifvelser vid hvarje riks-
dag vittna, ökar dessutom svårigheten för mäng-
den att hålla allt under en så lång tid i min-
net eller gora sig sjelf rätt reda för, hvarmed
man skall börja, för att kunna någonting uträt-
ta. Pet nya lif och sen näring, patriotismen
och den allmänva andan erhåller genom natio-
nal-ombudens tätare sammanträden, saknas så-
ledes här, tillika med allt det stöd tidoingarna
deraf kunna hemta, såsom organer för någen
viss fraktion, som sluter sig tillsammans att ge-
nomföra vissa politiska åsigter. De:jemte är
det klart, att den delen af publiciteten, som hem-
tar sin näring af nyheterna för dagen, måste va-
ra vida mera inskränkt sill sin omfattving i ett
land, som är aflägset från den större verldstea-
tern och glest befolkadt, samt der tilldragelserna
följaktligen äro jemförelsevis färre och af ett
mera lokalt intresse. Lägg nu härtill den pre-
kära ställning, hvari hela den del af pressen,
som vågar sjelfständigt yttra sig öfver styrelse-
åtgärder och institutioner, befinner sig ianscen-
de till såväl indragningsmakten, som den när-
varande organisationen af juryn i tryckfrihets-
mål, och man skall utan tvjfvel medgifva,
det icke något företag af hvad slag som helst
har så många svårigheter att öfvervinna, så
måvga hinder att besegra, samt fordrar så myc-
ken energi och ihärdighet, som publicistyrket i
vårt land, såvida det söker att någorlunda mot-
svara ändamålet af den allmänna andens väckelse
och sammanhållning.
Men just för den omständighet, vi här ofvan
först omnåmnde, att nationens ombud sjelfve så
En äro tillsammans, och att, under den långa
mellantiden, jurnalerne utgöra den enda organ,
genom hvilken folkets röst och önsknivgar kun-
na låta höra sig, nästan den enda kontrollen på
förvaltningen och det enda eller åtminstone huf-
nn vehiklet för nya ideers spridande
och utvectling, har en tiduvingsutgifsare hos
oss en kallelse, kanske högre, mäktigare och mera
l grannlaga an hos något annat folk. Hvilken är
l väl den individ, som icke måste bäfva tillbaka
lredan vid blotta medvetandet att bära i sin sva—
Iga hand verktyget för detta stora och ansvars—
fulla uppdrag? och ännu mer, hvilken vågar väl
tilltro sig att äfven i en ringa mån kuvna hand-
tera detsamma till fosterlandets fullkomliga båt-
nad, helst då man derjemte besinnar, att, oak- .
tadt de svårigheter, som det invecklade arbets-
sättet i våra embetsverk, de många instanserna
och den föga vanan och böjelsen att befrämja
offentlighet lägga i vägen för skyndsamma och
pålitliga underrättesers erhållande, det icke fin-
nes någon sak eller något ämne af större intres-
se, deröfver allmänheten icke har anspråk att
Pl ifrån tidningsutgifvaren erhålla samma fullstän-
diga och noggranna öfversigt, samma oväldiga
och mogna omdöme, som eljest erfordra en
mängd serskilda auktoriteters öfverläggning och
profning, samt att man ändtligen med rättvisa
I begär, det en redaktion, som skall emotsvara
sina läsares väntan, bör stå på den högsta grad
af bildning, upptäcka källorna till det onda,
hvaraf det allmänna kan lida, och föreslå bote-
medel på en gång utförbara och varaktiga?
Tanken på alla dessa omständigheter, alla
dessa fordringar skulle otvifvelaktigt genast kom-
ma den enskilde mannen att svigta och duka
under, om han icke vore lifvad af den känslan,
att alla, ifrån den högste till den lägste, endast
äro redskap under en högre hands ledning.
Denna känsla är publicisten ständigt i tillfälle
latt erfara, kanske lifligare än någon annan. Det
vore hka förmätet som fruktlöst af individen,
att tre sig kunna genomföra en enda id, som
upprunnit hos homom sjelf, så framt icke sasmma
ide redan ligger, om oekså ännu likt ett outveckladt
frö, i det allmänna tänkesättet; men lika frukt-
löst visar det sig också, att, när fröet en gång
finnes och lifvas af den inre om ock ännu föga
märkliga varmen, att hindra dess groning och
utveckling. Det är öfvertygelsen om dessa sannin-
gar, som bör ingifva den offentlige mannen för-
tröstan till framgången af sin sak, på samma
gång som den bör afbålla honom från hvarje
förmäten egenkärlek och tillit endast till egna
krafter. 2 VAR OL
n,
ch
en
et
ch
3-
å-