Och glada bli de då tillslut de fått
Nationerna till ett tabeliverk blott.
Der sy a en här af skalder åter sitta,
Med rygaen lutad emot harpors båga.
De sotva middag; deras eftermiddag
År redan inne: men hvad drömm-n J?
Att då vi dö, aå är allting förbi.n
Måhända är allting förbi for er;
Men nytödd tid ock nya skalder ger.
Gif akt! der sprang en åskskräll öfver veriden,
Det var ett kleckslag uti skapau-uret;
Och se, der lyfter jätten uppå skölden.
Det flummar till utöfrer verlds-systemen!
Och svärdet blixtrar i dem höjda handen,
Och fram han rör sig, han tar ut ett steg.
Hvad gny i rymden oeh hvad gny på jorden!
Der lieger thronen Öfrerinda störtad,
Och hjeltea, sem sitt grämsle öfrer foten,
Drar nu sitt sista andedr:g i djupet;
Och bödelku; gen är sw punkt sf blod;
Och männerne, som sågo blott tillbaka,
Som Loth forbytta nu till stoder atå.
Men I, som kämpat kriag den främsta foten,
J stån j läng:e fräwast. framom er finnes
Nu ock ett mål. Med aanning och med lugn
Fullborden nu de rerldar, sem J drömden,
Uppställen nu de stapelsor J börjat.
Ur dessa skapilser, ur dessa verldar,
Det nya krafter, nya tankar växa,
Tills männer komma, som dem ötverflytta
Till jättefoten, sem står nu framför er.
Be:eden eder på att eck b!i gamla,
Bereden eder på en atrid med yrgre.
Ett lif står upp, ett snnat faller at
Och ett är ungdom, ett är ålderdem;
I tvekamp jemt de lösa af hvarandra,
På lif och dåd, emellan lif och död
Det är en ständig strid uti naturen.
Och denna tvekamp upphör icke förr
An jättem öppnar paradisets dörr,
Och träder in, utötfver himlabron,
Och böjer knän inför Allfaders thron.
Men låag är vägen, många steg har den
Att taga ut, förrn målet hinnes än.
Det är en jätte, och med steg för steg,
Har den att vandra fram en jätteväg.