I BOKHANDELS-BULLETIN. Bland de otaliga, su rt sagdt för hvar timma Loch s:und tillkomwande nya fysionomier, som j bokhandeln ännu i går och i dag förstett, hafiva vi företrädesvis med mnöj: fästet oss vid en I samling ,Krigsoch Tids-Bilder , af C. F. (i RBidderstad., Då w framdeles företaga en ! något neggrannar2 revy med åtskilligt at detta ;! årets jul-htteratur, få vi tillfalle at närmare , skärskåda äfren denna produkt af en ung skald, hvars sångmoö, hvilka biister och fel man än må haft skäl att tillvita benne, likväl alltid är förjtient af en mer än ögoublieklig uppmärksamhet. Vi nöja ess derfore för närvar-nde med att endast såsom profbit meddela läsaren följamde stycke, som faller oss i ögonen, då vi eppna det jlilia aäfet. Sligterna. Jag vet ew jätte. På dess skuldra hänger En genomskinlig, skär och luftig mantel, I Af stjermor full: det är den klara himmel. ; Osh armarne khan sträcker öfver verlden, Oeh ena handen — det är morgenrodnan, Och aftonrodnan är den andra hander, Hass sköld är glånsande — och det är solen, ; Och from ur gördeln, väfd af svarta skyar, j slår flammande hans svärd — och det är blixten. I i Men högt utöfver ethern, öfver rymden, i Han bar sitt hufvud, midt i hinlars himmel; ; Ej öga hinner dit och dit ej huunit. j Men huru högt ham bär det öfver verldar I IAF stoft och mull, han står likväl på jorder, Och för hvart sekel tar ham ut ett steg. : ; Omkring hans fötter, hör hvad gny och hvimmel! Två slägter der af dvergar synas strida, I Det ena strider kring den främsta foten, I Och kring den eftersta det amdr2 strider; I I Ej sielfve dock valplatserna de känna i För sina handlingar, för sina lif. j Det främsta: se, hvad tusen bildspel skifta, Hvad ekapelser, hvad vexlande gestalter, fun den anabba stunden af en tanke! l I Itrån ett led af klara gyldne harpor, Man hör just nu Marseiller-såogen klinga. Er fest der firas, jublande församling! i Etheriska gestalter, klara tankar, I Gudomliga ideer! Deras vingar I Af selskan äre; deras öppna ögon I : Som satjermer gl.nsa; det är väsen, vuxne Ur menskoanden; armärne de flätat I Omkriag hvaran ech stöda så hvarandra; j Och deras drägter luftiga och lätta, i En blomsteväfnad väfd af språkets blommor, Kring alia former smyga sig så vänligt; i I Och kvarje rörelse, så fri och ledig, i J Ar själens uttryck utaf lif i formen, i Ar anden sjelf. som talar ut sitt bud. i j Men festen står kring en med segersköldar l Besatt kolonn: en frihetens kolonn. I Det är en segerfest i ögonblicket Af segerkänslans akönsta jubileum. Här ar hvar tanke fri, en ädling, sprungen Utur den sanna storhet uti axden. I Med Ögat riktadt uppå soln allena Går den, med blixten, till sitt mål, att dar Förevisa sitt gudalif i bilder. Här är det nya paradis; det gamla id Tillstänges nu; det är alltren förmultnadt Hitmen iskligheten sträfvat sedan sekler; Den nått sitt mål. Njut lifvets fröjd derför! Njut ögorblickets sällhet, — förrn det dö ! — i Der borta åter, kring den andra foten Der synas några, uti slafok, timra En gyldue thron, och säkert må den stånda, I I På fyra fötter står den som ett djur. i Dess klara himmel — är det skönsta siden, Dessa tasta ryggstöd — en besoldad här; Men kulen, hvarpå thronen synes stå, Är annat ej än jättens vrist likväl. Hir s;us em man, så mägta modig sitta; I j I Han satt sig gränsle Öfver jitte-foten, Och griper österut och gripor vester, Åt hvart sitt håll med sina djerfva armar, ) Vill slutligt knäppa dem kring verlden hop. Der syuas en annan, kögt han bär sin spira, Den droppar blod, den är en bödels-bila; Och rundt kring honem står en väldig skara, Men skada blott, de äro hutfvudlösa. I De hafva halsar blott att bära oket, Och ryggar blett för att i stottet böja, Och knän allena för att krypa med. Dock hör hvad svärdsgny klingar öfver landen, Ett brodersvärd mot bödelsyxan klingar, Hell, dena strid! — — — Här synas åter andra stå med tuber Och se tillbaka till de gångna tidar, Och repa högt: den tider var så herrlig, ärm vår är usel, den var stor och ärlig; O, den som lefvat dålv — Deck syn är svag Der ej f rståndet äger någen dag; I Fastän de sjelfva det en gång ej drömma; Just tiden som de häda, de berömma. I J deras synrör — ser du glaset der! Det ett kristalliskt spegelglas blott är, Då de tro synen i en forntid, vänder Doek glaset om den och den återsänder. Bedrägeiiet dock ej i gliset bor; Men i hvsd skelt hvar en ut2f dem tror. Der ser jag prester, vidt och bredt de ordz2; Men erden spinna sig alltjemt tillsamman, I spindelnät; de spindlar äro dogmer, Och Christi ande sitter fången der. Här synes några, som på siftertallor .