I
BOKHANDELS-BULLETIN.
Bland de otaliga, su rt sagdt för hvar timma
Loch s:und tillkomwande nya fysionomier, som
j bokhandeln ännu i går och i dag förstett, haf-
iva vi företrädesvis med mnöj: fästet oss vid en I
samling ,Krigs- och Tids-Bilder , af C. F. (i
RBidderstad., Då w framdeles företaga en !
något neggrannar2 revy med åtskilligt at detta ;!
årets jul-htteratur, få vi tillfalle at närmare ,
skärskåda äfren denna produkt af en ung skald,
hvars sångmoö, hvilka biister och fel man än må
haft skäl att tillvita benne, likväl alltid är för-
jtient af en mer än ögoublieklig uppmärksamhet.
Vi nöja ess derfore för närvar-nde med att en-
dast såsom profbit meddela läsaren följamde styc-
ke, som faller oss i ögonen, då vi eppna det
jlilia aäfet.
Sligterna.
Jag vet ew jätte. På dess skuldra hänger
En genomskinlig, skär och luftig mantel, I
Af stjermor full: det är den klara himmel. ;
Osh armarne khan sträcker öfver verlden,
Oeh ena handen — det är morgenrodnan,
Och aftonrodnan är den andra hander,
Hass sköld är glånsande — och det är solen, ;
Och from ur gördeln, väfd af svarta skyar, j
slår flammande hans svärd — och det är blixten. I
i Men högt utöfver ethern, öfver rymden, i
Han bar sitt hufvud, midt i hinlars himmel;
; Ej öga hinner dit och dit ej huunit. j
Men huru högt ham bär det öfver verldar I
IAF stoft och mull, han står likväl på jorder,
Och för hvart sekel tar ham ut ett steg.
:
; Omkring hans fötter, hör hvad gny och hvimmel!
Två slägter der af dvergar synas strida,
I Det ena strider kring den främsta foten,
I Och kring den eftersta det amdr2 strider; I
I Ej sielfve dock valplatserna de känna i
För sina handlingar, för sina lif.
j Det främsta: se, hvad tusen bildspel skifta,
Hvad ekapelser, hvad vexlande gestalter,
fun den anabba stunden af en tanke! l
I Itrån ett led af klara gyldne harpor,
Man hör just nu Marseiller-såogen klinga.
Er fest der firas, jublande församling! i
Etheriska gestalter, klara tankar,
I Gudomliga ideer! Deras vingar I
Af selskan äre; deras öppna ögon I
: Som satjermer gl.nsa; det är väsen, vuxne
Ur menskoanden; armärne de flätat
I Omkriag hvaran ech stöda så hvarandra; j
Och deras drägter luftiga och lätta, i
En blomsteväfnad väfd af språkets blommor,
Kring alia former smyga sig så vänligt; i
I Och kvarje rörelse, så fri och ledig, i
J Ar själens uttryck utaf lif i formen, i
Ar anden sjelf. som talar ut sitt bud. i
j Men festen står kring en med segersköldar l
Besatt kolonn: en frihetens kolonn. I
Det är en segerfest i ögonblicket
Af segerkänslans akönsta jubileum.
Här ar hvar tanke fri, en ädling, sprungen
Utur den sanna storhet uti axden.
I Med Ögat riktadt uppå soln allena
Går den, med blixten, till sitt mål, att dar
Förevisa sitt gudalif i bilder.
Här är det nya paradis; det gamla
id Tillstänges nu; det är alltren förmultnadt
Hitmen iskligheten sträfvat sedan sekler;
Den nått sitt mål. Njut lifvets fröjd derför!
Njut ögorblickets sällhet, — förrn det dö ! —
i Der borta åter, kring den andra foten
Der synas några, uti slafok, timra
En gyldue thron, och säkert må den stånda, I
I På fyra fötter står den som ett djur.
i Dess klara himmel — är det skönsta siden,
Dessa tasta ryggstöd — en besoldad här;
Men kulen, hvarpå thronen synes stå,
Är annat ej än jättens vrist likväl.
Hir s;us em man, så mägta modig sitta;
I
j
I
Han satt sig gränsle Öfver jitte-foten,
Och griper österut och gripor vester,
Åt hvart sitt håll med sina djerfva armar,
) Vill slutligt knäppa dem kring verlden hop.
Der syuas en annan, kögt han bär sin spira,
Den droppar blod, den är en bödels-bila;
Och rundt kring honem står en väldig skara,
Men skada blott, de äro hutfvudlösa.
I De hafva halsar blott att bära oket,
Och ryggar blett för att i stottet böja,
Och knän allena för att krypa med.
Dock hör hvad svärdsgny klingar öfver landen,
Ett brodersvärd mot bödelsyxan klingar,
Hell, dena strid! — — —
Här synas åter andra stå med tuber
Och se tillbaka till de gångna tidar,
Och repa högt: den tider var så herrlig,
ärm vår är usel, den var stor och ärlig;
O, den som lefvat dålv — Deck syn är svag
Der ej f rståndet äger någen dag;
I Fastän de sjelfva det en gång ej drömma;
Just tiden som de häda, de berömma. I
J deras synrör — ser du glaset der!
Det ett kristalliskt spegelglas blott är,
Då de tro synen i en forntid, vänder
Doek glaset om den och den återsänder.
Bedrägeiiet dock ej i gliset bor;
Men i hvsd skelt hvar en ut2f dem tror.
Der ser jag prester, vidt och bredt de ordz2;
Men erden spinna sig alltjemt tillsamman,
I spindelnät; de spindlar äro dogmer,
Och Christi ande sitter fången der.
Här synes några, som på siftertallor .