värde och beläste män, stodo vid templets por och trängtade och längtade, och anagze och manade, och flistrade förbistrade; och der stå de ärvu. Den siste Fosoristen är besjungen; Jovial har gjort en visa om detn Fosferisterne, de gennwina, de oblandade, äro snart utdöde; de äro utätne af sina oäkta söner, Dilettanterna, som pu tagit öfverhand, och för hvilka Hr von Beskow står i spetsen, understödd af några adjutanter (Rydqvist, Nicander, Böttiger m. tl., putan att sins emellaa iakttaga någon ordningp) ech med ögon:n p,ställda på framtiden. Imedlerud äro de dock tacksamme — eller kanske rättare: försigtige — rog för att låta sina fäders caput representativum all yttre ära vederfaras. (Slutet följer.)