vegetationens älskligaste och förgängligaste barn.
Hvilken menniska med en själ, öppen för det
skona, har icke, åtminstone i sin baradom, joll-
rat med de små blyga varelserna, tillagt dem för-
måga att tala och förstå, förestäilt sig dem lef-
i vande, sökt hos dem ett uttryck af förstånds-
I väsendens känslor? Vi veta icke eus, huru den
skall vara organiserad, som vid betraktandet af
; naturens vårprakt, icke känner hos sig uppstå a-
I ningar om ett högre lif, som står i korrespon-
i dens med detta lägre, skenbart andelösa.
Poetiska äro såled:s de flesta finare själar i
I detia afseende; men skapande poeter äro icke;
derföre gecast alla, sam känna sig rörda af en
dyblk känsla, en dylik aning. Hr A. syves!
höra till de väldanade, fast alldagliga ech min-
dre starka själar, som val känna en aring om
Iden andeliga och materiella verldens gemenskap,
men som icke förmå inse d:n, ännu mindre
öfverse den tiil sådan grad, att de mägta ska-
Ipa på det tvistiga gräoslandet. Detta ser man
genast på planen och grundiden för hans blom-
I sterstycken. Den är nästan slligenom grumlig,
I sökt, arbetad. Hvarken det sinnliga före vålets
legenskaper äro uppfattade med någon blixtran-
Ide skarpblick, eller dess återspegling i den of-!
lversinuhga verlden fritt och raskt tecknad. Al-
legonen släpar sig oupphörligt framåt, jus: e-!
medan meningen så öppet visar sig vera att:
icke följa naturen för tätt i spåren. te flesta
styckena lemna läsaren helt förbluffad, hvarfore
jäst den symboliska andemeningen blifvit pres-
sad ur dena blomman; och det leds.:mmaste är, !
att denna undran tillager, ju lävgre man be-;
traktar saken, Der den poetiska uppfat ning nj
icke skall drifvss till symbolik af ett öfversivn-
hgt hf eller afspegla mennistan och hennes;
högre lif, utan stadnar inom den siunliga natu-
ren och blott skall antyda uppenbarelserna af!
dess lif, är teckningen nästan alltid matt eller
skef, så att man står gaparde flat öfver hvart )
den kliogande apparatea af granna ord, och de
i dem in!agda tillfälliga bilder, tog vigen. O-
Jyckligtvis upplöser sig oftast allisammans uti, I
hvad man i hvardsgslag kallar, pjäller, eller ett
i sträfvande att göra sig småsöt och nåp.n. Detta;
är dock hvad men minst kan blifva genom ar-
bete och ordskrifningar. Små, verkligea nätta!
tankar — och det är hvad man kan medge
några i denna blemsterverld — fö lora derige-
nom hela det doftaude behag, som är deras
hfsprincip.
I sill exempel?... tillex mpel?... tillexem-
pel? sager den benägne läsaren. — Hvad vij
svara, är kort: vi kunna icke fylla bladet med;
; cita!er; Vi nyttja recensentens vanliga privilegium
och säga, att vi hafva funnit så vid betraktan-
det af dessa blommor, och vi uppmana blott!
hvar och en att med spänd uppmärksamhet och
leftertanka omläsa dem. Framför allt rekom-
mendera vi, till idens fördrify at läsa det,
i kosthga stycket om Bosen. Der uppenb: rar
I sig redan, hvad vi feamdeles få vidare betrakta,
den sjukliga. andäktiga sionnlighet, som ligger -
i bottnen på all A tsrbomsk poesi. Vi uppmana
läsaren an en gång, att taga närmare notis om
jej miadre 1811 än 1837 års Ros, för att öf-
vertyga sig om Hr A.s åsigt af kärleken. Hacs
öma hjerta har bhfvit bevekt för den arma näk-
Itergalin på de sex och tjugu år, som han nu
nklungit.. Deremot har jordens tulpan, upp-!
hört att uppgledgas i vällust af Solens Sutan,
utan koketterar nu mera blett med att smycka
isig för honom. (Läsaren ser, att fråga är om:
Ide i sednare tider verkställde ändringar, vid!
hvilka vi ej ansett värdt att fästa oss.)
H
Å
j
j
Vi minnas väl den tid, då dessa blommor j
först utkommo (vutsprucko,, hade vi nära sagt.) ;
1 Det var i fosforismens gyllene dagar. Den lä-
Isande verlden kunde väl icke för deras skuld
I delas i pactier, ty den var redan delad. Men
-iäfven personer, som lutade åt fosforismens sida,
1id. v. s. som deri trodde sig s: morgonrådna-
den af en allvarligare och gedigvare litteratur,
I kurede sldrig få riktigt smak på den Atterbom-
ska sångmön, under det de i vissa andra sko-
Ia kämpar tyckte sig se skymtar af sann kraft
och snille. Underiigt är verkligen att flere, for
lpoesiens skönheter tillgängliga personer skulle
I oupphörligt stadnva likasom frostbitne vid de
-! Atterbomska Blommorna ech rotskotten, umwder
. I det de värmdes af vissa andra bland skolans
t! produkter. Sin poetiska bana slöt Geyer svart;
I men han hade imedlertid diktat sin Wiking, sin
Siste Skald, sin Siste Kömpe. Med dessa och
I Afzelii Neck-visa, simt någa få sndra, har man
I västan stutat Jistan på det, sem fosforismen
NO DT JE FS a Aes Ta PP