vegetationens älskligaste och förgängligaste barn. Hvilken menniska med en själ, öppen för det skona, har icke, åtminstone i sin baradom, jollrat med de små blyga varelserna, tillagt dem förmåga att tala och förstå, förestäilt sig dem lefi vande, sökt hos dem ett uttryck af förståndsI väsendens känslor? Vi veta icke eus, huru den skall vara organiserad, som vid betraktandet af ; naturens vårprakt, icke känner hos sig uppstå aI ningar om ett högre lif, som står i korresponi dens med detta lägre, skenbart andelösa. Poetiska äro såled:s de flesta finare själar i I detia afseende; men skapande poeter äro icke; derföre gecast alla, sam känna sig rörda af en dyblk känsla, en dylik aning. Hr A. syves! höra till de väldanade, fast alldagliga ech mindre starka själar, som val känna en aring om Iden andeliga och materiella verldens gemenskap, men som icke förmå inse d:n, ännu mindre öfverse den tiil sådan grad, att de mägta skaIpa på det tvistiga gräoslandet. Detta ser man genast på planen och grundiden för hans blomI sterstycken. Den är nästan slligenom grumlig, I sökt, arbetad. Hvarken det sinnliga före vålets legenskaper äro uppfattade med någon blixtranIde skarpblick, eller dess återspegling i den of-! lversinuhga verlden fritt och raskt tecknad. Allegonen släpar sig oupphörligt framåt, jus: e-! medan meningen så öppet visar sig vera att: icke följa naturen för tätt i spåren. te flesta styckena lemna läsaren helt förbluffad, hvarfore jäst den symboliska andemeningen blifvit pressad ur dena blomman; och det leds.:mmaste är, ! att denna undran tillager, ju lävgre man be-; traktar saken, Der den poetiska uppfat ning nj icke skall drifvss till symbolik af ett öfversivnhgt hf eller afspegla mennistan och hennes; högre lif, utan stadnar inom den siunliga naturen och blott skall antyda uppenbarelserna af! dess lif, är teckningen nästan alltid matt eller skef, så att man står gaparde flat öfver hvart ) den kliogande apparatea af granna ord, och de i dem in!agda tillfälliga bilder, tog vigen. OJyckligtvis upplöser sig oftast allisammans uti, I hvad man i hvardsgslag kallar, pjäller, eller ett i sträfvande att göra sig småsöt och nåp.n. Detta; är dock hvad men minst kan blifva genom arbete och ordskrifningar. Små, verkligea nätta! tankar — och det är hvad man kan medge några i denna blemsterverld — fö lora derigenom hela det doftaude behag, som är deras hfsprincip. I sill exempel?... tillex mpel?... tillexempel? sager den benägne läsaren. — Hvad vij svara, är kort: vi kunna icke fylla bladet med; ; cita!er; Vi nyttja recensentens vanliga privilegium och säga, att vi hafva funnit så vid betraktandet af dessa blommor, och vi uppmana blott! hvar och en att med spänd uppmärksamhet och leftertanka omläsa dem. Framför allt rekommendera vi, till idens fördrify at läsa det, i kosthga stycket om Bosen. Der uppenb: rar I sig redan, hvad vi feamdeles få vidare betrakta, den sjukliga. andäktiga sionnlighet, som ligger i bottnen på all A tsrbomsk poesi. Vi uppmana läsaren an en gång, att taga närmare notis om jej miadre 1811 än 1837 års Ros, för att öfvertyga sig om Hr A.s åsigt af kärleken. Hacs öma hjerta har bhfvit bevekt för den arma näkItergalin på de sex och tjugu år, som han nu nklungit.. Deremot har jordens tulpan, upp-! hört att uppgledgas i vällust af Solens Sutan, utan koketterar nu mera blett med att smycka isig för honom. (Läsaren ser, att fråga är om: Ide i sednare tider verkställde ändringar, vid! hvilka vi ej ansett värdt att fästa oss.) H Å j j Vi minnas väl den tid, då dessa blommor j först utkommo (vutsprucko,, hade vi nära sagt.) ; 1 Det var i fosforismens gyllene dagar. Den läIsande verlden kunde väl icke för deras skuld I delas i pactier, ty den var redan delad. Men -iäfven personer, som lutade åt fosforismens sida, 1id. v. s. som deri trodde sig s: morgonrådnaden af en allvarligare och gedigvare litteratur, I kurede sldrig få riktigt smak på den Atterbomska sångmön, under det de i vissa andra skoIa kämpar tyckte sig se skymtar af sann kraft och snille. Underiigt är verkligen att flere, for lpoesiens skönheter tillgängliga personer skulle I oupphörligt stadnva likasom frostbitne vid de -! Atterbomska Blommorna ech rotskotten, umwder . I det de värmdes af vissa andra bland skolans t! produkter. Sin poetiska bana slöt Geyer svart; I men han hade imedlertid diktat sin Wiking, sin Siste Skald, sin Siste Kömpe. Med dessa och I Afzelii Neck-visa, simt någa få sndra, har man I västan stutat Jistan på det, sem fosforismen NO DT JE FS a Aes Ta PP