väoligen om en sana skalds ord:
I Febi verld, i vetandet som dikt,
I
Ar all ting klartt; klart strålar Febi sol, I
Klar var hans källa, den kastaliska.
j
i
l
Hvad du ej klart kan säga, vet du ej,
Med tankan ordet föds på mannens läppar;
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Nu brgser man ett babelstorn i stället. I
Ena tung, barbarisk byggnad; mörkret kikar
ljenom trånga fönstergluggar ut. j
Ti!l himlen skulle tornet nå; men hittil!s (märk väl Hr ÅA)
Har det dock stannat vid förbistringen,. I
Det är svårt att säga, hvem skalden velat
skildra i dessa mästaredrag, eller om han ens;
velat antyda några serskilda personligheter; men
säkert synes, att han haft blicken fästad på det
ofog, som då drefs af en skolz, hvilken
näsian är utdöd öfver allt, der man kan aktu
till någon åsigt och dess yttring, d. wv. s. der
en tri tanke är möjlig, msn som i Sverige blif-
vit, hvad folktron kallar dagstånd.
Hvem vet icke, att vacker vers och logiskt.
språk ingaluada utgör poesi? Men ännu mindre
består den i motsatseo; och man kan med full- !
komlig tillförsigt sägs, att verklig poesi ar o-
förenlig med ett oegentligt och förvirradt språk, ;
med sökta bilder, med hårddragna sammansätt-:!
ningar... Den mekaniska firdigheten att föra
penseln och mejsel är visst icke tillräcklig att
göra en stor målare eller bildhuggare; men u-
tan denna färdighet kuona de dock icke finnas.
Talangen, ehuru underordnad, är dock oum-
bärlig; utan den kan den herrligaste inbillning
icke uppenbara sig i sinneverlden. Vi minnas
allt för val, hvad en recensent, för ett par de-
cennier sedan, sade om de grammatikalfel, som
visade sig uti en författarinmas arbeten : den,
som fäster sig vid dylhkt, bredvid så många
sanna skönheter, är värd att sitta och läse
grammatikan hela sin lifstid. Häruii torde
något hvar vara färdig att instämma; men be-;
besinna måste man dock, för det första, att för- j
fattarinnan icke var en professor, för hvilken
gramatik och logik måste hafva till deu grad;
blifvit andra naturen, att ett misstag bliver li-:
ka omöjligt, som det är för en Paganini att gripa!
en falsk ton — det elementära i instrumentets
bebasdling har sammanvuxit med hans väsea-
de —; och för det andra, att de falska toner-,
ne hos henne voro inadvertenser under öfver-
löd af påträngande bilder och känslor, men
att de i förevarande fall tillkommit under be-
mödandet att fylla en örist af dylika, genom!
att i stället hopa klingande ord. Om et pris
utsattes för d2n, som kunde bäst fördunkla och
förvirra, och till onjutbar mörja sammanröra en;
i grunden vacker tanke — ty skymt till dylika;
visar sig stundom —, så skulle bestamdt Herre:
Atterbom vinna priset. Man behöfver blott ka-:
sta ögonen på ?Vallmon, som saunerligen är;
sömnens härold, 1 pormet såsom i naturen.
Hvem förmår väl utan jäspning släpa sig ige-;
nom denna sammangyttring ef oegentliga ord,!
tunga och dumkla tankegångar, språng fiån ob!
ject till subject o. d.? i
Billigheten fordrar, att vi egna en serskild be-
traktelse åt den samling af sånger, som först
och mest gjort Hr ÅA. känd hos allmänheten,
nemligen Blommorna. Begrundar man närmare
dessa lyriska stycken, så skall man i dem upp-
täcka den egentliga typen af den Atterbomskai:
sångmöns skaplynne. Dit kom han, men aldrig
längre; och det visar sig intet hopp, att han
någonsin hinner utom denna krets. Vi få fram-
deles se, att äfven denna blifvit af honom ned-i
smutsad, sedan hans olycksaliga politiska illska!
absorberat det mesta af de små anlag, han må
hafva ägt.
Mellan den fysiska och dem andliga verlden
finnas vissa partiella likheter (nära nog hvad
Svedenborg kallar correspondenser,), dem poe-
terne i alla tider begagnat till bilder och alle-
gorier, och hvaraf folken, i barndomen af sin
bildning, tillskapat hela mytologier. Att upp
fatta och lyckligt framställa dessa allegoriska bil-
der har utgjort ett bland de rikaste förråds-
hus för inbillningen. Imedlertid måste erkän-
nas, att detta departement af den poetiska upp-
finningen icke är bland de svåraste, ehuru de,
sparsamt och med urskiljning begagnande, gifva
mycken skönhet åt den poetiska diktionen. Der-
emot bör endast ett ovanligt snille försöka att
på en dylik poetisk rapport ensam gruuada ett
konststycke — det är icke mångom gifvet att
inlägga en sådan betydelse i fysiska fenomener,
som Tegner lagt i vElden. — Åtminstone icke
mindre krafter erfordres, för att på en sådan
FTF I (1 Fal