väoligen om en sana skalds ord: I Febi verld, i vetandet som dikt, I Ar all ting klartt; klart strålar Febi sol, I Klar var hans källa, den kastaliska. j i l Hvad du ej klart kan säga, vet du ej, Med tankan ordet föds på mannens läppar; Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Nu brgser man ett babelstorn i stället. I Ena tung, barbarisk byggnad; mörkret kikar ljenom trånga fönstergluggar ut. j Ti!l himlen skulle tornet nå; men hittil!s (märk väl Hr ÅA) Har det dock stannat vid förbistringen,. I Det är svårt att säga, hvem skalden velat skildra i dessa mästaredrag, eller om han ens; velat antyda några serskilda personligheter; men säkert synes, att han haft blicken fästad på det ofog, som då drefs af en skolz, hvilken näsian är utdöd öfver allt, der man kan aktu till någon åsigt och dess yttring, d. wv. s. der en tri tanke är möjlig, msn som i Sverige blifvit, hvad folktron kallar dagstånd. Hvem vet icke, att vacker vers och logiskt. språk ingaluada utgör poesi? Men ännu mindre består den i motsatseo; och man kan med full! komlig tillförsigt sägs, att verklig poesi ar oförenlig med ett oegentligt och förvirradt språk, ; med sökta bilder, med hårddragna sammansätt-:! ningar... Den mekaniska firdigheten att föra penseln och mejsel är visst icke tillräcklig att göra en stor målare eller bildhuggare; men utan denna färdighet kuona de dock icke finnas. Talangen, ehuru underordnad, är dock oumbärlig; utan den kan den herrligaste inbillning icke uppenbara sig i sinneverlden. Vi minnas allt för val, hvad en recensent, för ett par decennier sedan, sade om de grammatikalfel, som visade sig uti en författarinmas arbeten : den, som fäster sig vid dylhkt, bredvid så många sanna skönheter, är värd att sitta och läse grammatikan hela sin lifstid. Häruii torde något hvar vara färdig att instämma; men be-; besinna måste man dock, för det första, att förj fattarinnan icke var en professor, för hvilken gramatik och logik måste hafva till deu grad; blifvit andra naturen, att ett misstag bliver li-: ka omöjligt, som det är för en Paganini att gripa! en falsk ton — det elementära i instrumentets bebasdling har sammanvuxit med hans väseade —; och för det andra, att de falska toner-, ne hos henne voro inadvertenser under öfverlöd af påträngande bilder och känslor, men att de i förevarande fall tillkommit under bemödandet att fylla en örist af dylika, genom! att i stället hopa klingande ord. Om et pris utsattes för d2n, som kunde bäst fördunkla och förvirra, och till onjutbar mörja sammanröra en; i grunden vacker tanke — ty skymt till dylika; visar sig stundom —, så skulle bestamdt Herre: Atterbom vinna priset. Man behöfver blott ka-: sta ögonen på ?Vallmon, som saunerligen är; sömnens härold, 1 pormet såsom i naturen. Hvem förmår väl utan jäspning släpa sig ige-; nom denna sammangyttring ef oegentliga ord,! tunga och dumkla tankegångar, språng fiån ob! ject till subject o. d.? i Billigheten fordrar, att vi egna en serskild betraktelse åt den samling af sånger, som först och mest gjort Hr ÅA. känd hos allmänheten, nemligen Blommorna. Begrundar man närmare dessa lyriska stycken, så skall man i dem upptäcka den egentliga typen af den Atterbomskai: sångmöns skaplynne. Dit kom han, men aldrig längre; och det visar sig intet hopp, att han någonsin hinner utom denna krets. Vi få framdeles se, att äfven denna blifvit af honom ned-i smutsad, sedan hans olycksaliga politiska illska! absorberat det mesta af de små anlag, han må hafva ägt. Mellan den fysiska och dem andliga verlden finnas vissa partiella likheter (nära nog hvad Svedenborg kallar correspondenser,), dem poeterne i alla tider begagnat till bilder och allegorier, och hvaraf folken, i barndomen af sin bildning, tillskapat hela mytologier. Att upp fatta och lyckligt framställa dessa allegoriska bilder har utgjort ett bland de rikaste förrådshus för inbillningen. Imedlertid måste erkännas, att detta departement af den poetiska uppfinningen icke är bland de svåraste, ehuru de, sparsamt och med urskiljning begagnande, gifva mycken skönhet åt den poetiska diktionen. Deremot bör endast ett ovanligt snille försöka att på en dylik poetisk rapport ensam gruuada ett konststycke — det är icke mångom gifvet att inlägga en sådan betydelse i fysiska fenomener, som Tegner lagt i vElden. — Åtminstone icke mindre krafter erfordres, för att på en sådan FTF I (1 Fal