gandens, så skulle man åtminstone kunna öf vertyga sig, att denne vore en svag och karak j terslös man, som, ehuru hans system motverkades och hans tanka ej förmådde göra sig gällande, likväl blef qvar på sin flats, endast för dess öfriga förmåner. Man skulle med ett ord kunna ha en öfversigt af de personers skicklighet, som i vårt statssystem företräda ministrarnes ställe. I Statsrådet, tänkte siz lagstiftaren, skola ärendena föredragas såsom i ett vanligt kollegium. Konungen skulle der höra handlingarna, höra skälen för eller emot, och som regeringsformen föreskrifver, att de tillstädes varande statsministrarne, statsråden, hotkansleren och statssekreteraren vore ovilkorligen forbundne att sina meningar yttra och forklara, skulle Konungen åtminstone aldrig kunna sakna ett redigt begrepp om målet, så vidt ett sådant funnes hos någon af de embetsmän, hvilka j handlagt det, eller hos Beredningens och Stat:rådets ledamöter. Beslutet, hvilket det altid! berodde af Konungen ensam att fatta, kunde väl möjligtvis ändå någon gång blifva mindre välgrundadt, i mån af regentens enskilda tycke; men lagstiftaren förmodade, att om detta oftare hönde, skulle statsrådets ledamöter och statssekreterarne tröttna vid en befattning, som vore utan ändamål, då regenten ej ville eller förmådde fatta erfaremhetens råd; de skulle lemna si-! na platser, emedan de fäste mera vigt vid dessas betydelse för fäderneslandet än sina egna materiella fördelsr; deras resignation skulle ge ett! begrepp om svårigheten och obehaget att bekläda dem; Konungen skulle få svårt att till deras efterträdare finna män, som rville Welasta sig med det moraliska ansvaret för hans oklokhet; han skulle häraf väckas till besinning och hejdas på den bana, han börjat beträda. När: sålunda nationen såg den ena statsrådsledamo-. ten efter den andra, eller möjligtvis alla på en gång, afgå från sina embeten, när hon jemförde besluten med Beredningens och statssekreterar-) nes förslag, skulle hon, ehuru statsrådsproto! kollen ej finge lemnas tll offentligheten, likväl hafva en ledning till uppfattning af deras innchåll, och kunna temligen noga bedöma, icke endast regeutens, utan äfven dess rådgifvares tänkesätt och förståndsgåfvor. Så föreställde sig 1809 års lagstiftare marchen af ärendenas behandling. Låtom oss nu se, huru den för närvarande befinner sig i verkligheten — det förstas, efter hvad som allmänt säges derom, ty då sjelfva protokollerna ej äro att tillgå, kan man här endest tala efter sågen. I Hela den vigt Lagstiftaren fäste vid Allminna Beredningen, har småningom försvunnit. Man öfverlemnar ej till den annat än mål af underordnad beskaffenhet, och så kallade besvärsmål öfver kollegiers och konsisteriers utslag, och i stället för ett embetsverk af väsendtlig betyden het, en kontroll mot maktens missbruk, ett värn mot förhastade och oöfverlagda åtgärder rörande allmänna hushållningen och rikets förvaltning, såsom Lagstiftaren tänkte sig den, betraktas den nu af hela folket såsom ett slags, pensionsanstalt, dit man hänvisar orkeslöse embetsmän, eller som åtminstone ganska lätt kan förenas med tre, fyra andra tjenster, då man vill hugoa innebafvaren med förbättring i dess! inkomster. I stället har en s. k. Statsråds Beredning bhfvit bildad, en myndighet, som Regeringsformen j känner, ech som derföre icke eller är någon myndighet, der Statsrådets ledamöter, jemte föredraganden, sins emellan disku tera om ärenderna och yttra sina åsigter deröfver, i fall de ha någon sådan och vilja att ut. tala den. Emedan Konungen icke är närvarande i denna Beredning, känner han icke, hvad der förefaller. För att sätta Hans Maj:t i kun skap derom, har Statssekreteraren deremot enskilda företrädea hos Kenungenm. Här anför nul Statssekreteraren hvad Statsråds-Beredningen föreslagit, och inhemtar Kenungeus tanka em frå gan. Man känner icke, huruvida protokollet in extenso uppläses; men om än sådant sker, så äro ledamöterne icke närvarande för att försvara sina meningar och yttra sig öfver de inkast, Konungen möjligtvis kan göra deremot. Det är visst sannolikt, att Konungen stundem enskildt frågar äfvem någon eller några af sitt Statsråd om deras tanka; men hvar och en imser skilnaden emellan det enskilda samtalet mel-! slan fyra ögon, der den ene interlokutören är en konung, och den andre en undersåte, och! det offentliga pligtenliga förklarandet af sin mening, afgifvet från embetsmannaplatsen, understödt af den imnonerande i en camling af unnlvcta