gandens, så skulle man åtminstone kunna öf
vertyga sig, att denne vore en svag och karak j
terslös man, som, ehuru hans system motver-
kades och hans tanka ej förmådde göra sig gäl-
lande, likväl blef qvar på sin flats, endast för
dess öfriga förmåner. Man skulle med ett ord
kunna ha en öfversigt af de personers skicklig-
het, som i vårt statssystem företräda ministrar-
nes ställe.
I Statsrådet, tänkte siz lagstiftaren, skola ä-
rendena föredragas såsom i ett vanligt kollegi-
um. Konungen skulle der höra handlingarna,
höra skälen för eller emot, och som regerings-
formen föreskrifver, att de tillstädes varande
statsministrarne, statsråden, hotkansleren och
statssekreteraren vore ovilkorligen forbundne
att sina meningar yttra och forklara, skulle
Konungen åtminstone aldrig kunna sakna ett
redigt begrepp om målet, så vidt ett sådant
funnes hos någon af de embetsmän, hvilka j
handlagt det, eller hos Beredningens och Stat:-
rådets ledamöter. Beslutet, hvilket det altid!
berodde af Konungen ensam att fatta, kunde
väl möjligtvis ändå någon gång blifva mindre
välgrundadt, i mån af regentens enskilda tycke;
men lagstiftaren förmodade, att om detta oftare
hönde, skulle statsrådets ledamöter och stats-
sekreterarne tröttna vid en befattning, som vore
utan ändamål, då regenten ej ville eller förmåd-
de fatta erfaremhetens råd; de skulle lemna si-!
na platser, emedan de fäste mera vigt vid dessas
betydelse för fäderneslandet än sina egna mate-
riella fördelsr; deras resignation skulle ge ett!
begrepp om svårigheten och obehaget att be-
kläda dem; Konungen skulle få svårt att till
deras efterträdare finna män, som rville Welasta
sig med det moraliska ansvaret för hans oklok-
het; han skulle häraf väckas till besinning och
hejdas på den bana, han börjat beträda. När:
sålunda nationen såg den ena statsrådsledamo-.
ten efter den andra, eller möjligtvis alla på en
gång, afgå från sina embeten, när hon jemförde
besluten med Beredningens och statssekreterar-)
nes förslag, skulle hon, ehuru statsrådsproto- !
kollen ej finge lemnas tll offentligheten, likväl
hafva en ledning till uppfattning af deras innc-
håll, och kunna temligen noga bedöma, icke
endast regeutens, utan äfven dess rådgifvares
tänkesätt och förståndsgåfvor.
Så föreställde sig 1809 års lagstiftare mar-
chen af ärendenas behandling. Låtom oss nu
se, huru den för närvarande befinner sig i verk-
ligheten — det förstas, efter hvad som allmänt
säges derom, ty då sjelfva protokollerna ej äro
att tillgå, kan man här endest tala efter sågen.
I
Hela den vigt Lagstiftaren fäste vid Allmin-
na Beredningen, har småningom försvunnit. Man
öfverlemnar ej till den annat än mål af under-
ordnad beskaffenhet, och så kallade besvärsmål
öfver kollegiers och konsisteriers utslag, och i
stället för ett embetsverk af väsendtlig betyden
het, en kontroll mot maktens missbruk, ett
värn mot förhastade och oöfverlagda åtgärder
rörande allmänna hushållningen och rikets för-
valtning, såsom Lagstiftaren tänkte sig den, be-
traktas den nu af hela folket såsom ett slags,
pensionsanstalt, dit man hänvisar orkeslöse em-
betsmän, eller som åtminstone ganska lätt kan
förenas med tre, fyra andra tjenster, då man
vill hugoa innebafvaren med förbättring i dess!
inkomster. I stället har en s. k. Statsråds
Beredning bhfvit bildad, en myndighet, som Re-
geringsformen j känner, ech som derföre icke
eller är någon myndighet, der Statsrådets leda-
möter, jemte föredraganden, sins emellan disku
tera om ärenderna och yttra sina åsigter deröf-
ver, i fall de ha någon sådan och vilja att ut.
tala den. Emedan Konungen icke är närvaran-
de i denna Beredning, känner han icke, hvad
der förefaller. För att sätta Hans Maj:t i kun
skap derom, har Statssekreteraren deremot en-
skilda företrädea hos Kenungenm. Här anför nul
Statssekreteraren hvad Statsråds-Beredningen fö-
reslagit, och inhemtar Kenungeus tanka em frå
gan. Man känner icke, huruvida protokollet
in extenso uppläses; men om än sådant sker,
så äro ledamöterne icke närvarande för att för-
svara sina meningar och yttra sig öfver de in-
kast, Konungen möjligtvis kan göra deremot.
Det är visst sannolikt, att Konungen stundem
enskildt frågar äfvem någon eller några af sitt
Statsråd om deras tanka; men hvar och en im-
ser skilnaden emellan det enskilda samtalet mel-!
slan fyra ögon, der den ene interlokutören är
en konung, och den andre en undersåte, och!
det offentliga pligtenliga förklarandet af sin me-
ning, afgifvet från embetsmannaplatsen, under-
stödt af den imnonerande i en camling af unnlvcta