echanden. Utom den fysiska styrka; som de! örstå att mångdubbla genom en fin strategi,! ga de äfven den styrka, sora Di ON en Lr Y vilket är otänkbart hos m.vorma ro kidiis hata et är otänkbart hos m,ssorna. Aldrig haf-n a dessa ledt och förle?.t och sludigen vid skif-! et bedravoit de Pp vilegierade; mentuittom gånser bland tjuge har 4e privilegierades scger sfver folken varit fräkten af dessas oförstånd ott låta bruka sig mot sig sjelfva. I Ingen, som fördomsfriut sett på historien ech är ärlig nog att uttala sin derur hemiade erfarenhet, kan neka, att folk, som segra någon j gång, äro grymma i första hettan, mea aldrig dri:va eller drifvas af en lång hämnd. ej heller af en låg hämnd; sedan de i förbictringens I första rus sönderslitit de första offren, hafva de varit fromma och förseanliga; och exempel finnas, att de icke utöfvat någon hämnd. De privilegierade åter hafva som segrare aldrig förlåtit, alltid trampat den beseg:ade i stoftet, söndertrampat, krossat honom och icke ens låtit härmnden stadna vid grafven; förföljelsen har varit anlagd med fin beräkning och verkställd med grym glädje. Man må icke framikasta exemplet. af den äldre franska revolutionen, såsom bevis på lång och öfverlagd grymbet ef ett segrande folk; så länge folket hade :revolutionen i sin hand, var den helt annorlunda beskaffad, an den hlef sedermera, då ingen kade så ringa del i ärenderna, som det verkliga folket, då detta fann sig vara utsatt för ouppbörliga förräderier af dem, som åter ville rycka till sig makten, hvilket väckte en cfverdrifven misstänksambet, och då revokitionen hunnit blifva bearbetad och ledd af dem, hvilka behöfde apvledningar till klagomål, Hvilken är då orsaken till denna skillmaad mellan de privilegierades och folkens sätt att behandla em besegrad fiende? Den ligger i medvetandet af styrka och i medvetandet af rätt. De få begripa alltför väl, både att de många hafva styrkan, i fall den icke paralyseras genom bedrägesiet eller skrämseln, och att de äfven bafva ratten, emedan man väl kan påstå, men aldrig ens sjelf tro, att folket icke styres för siu egen skull. Sinnt är, att massan kan ofta hafva orätt i den eller den enskilda frågan; men hon her aldrig orätt i anspråket att styras for sin egen skull och icke för andras, icke for en minoritets, d. v. 8. hen har icke orätt i den stora allmänna tvistefrågan, för hvilken hon strider. Denna de stridandes olika belägenhet förklarar olikheten i deras sätt alt nyttja segren. Den svage, den som vet, att han endast genom list, genom förevisandet af större styrka, än han verkligen äger, kan bibehålla sitt välde, han är gym, ty han är rädd; och af tviflet om sin saks orättvisa drifves han till en misstänksamhet, som icke tilåter homem att tro sig trygg, utan att fullkomligt tillintetgöra sin fiende. Detta är grumden for allt sträckvälde; och dess tillvaro under en del af franska revolutiomer bevisar bäst, att det icke var folket, som då styrde. I den såkallade republiken Venedig var skräckregeriog permanent.